CHOKLADTERAPI. ATT BLI MEDVETEN.

I lite blågrå toner så kommer här ett av dom absolut godaste recepten på muffins. Det går inte att misslyckas och dom blir alldeles perfekta i ”puffet” och så saftiga att man bara vill ha mer, mer och mer. Lite ljumma, med mjuk choklad,  både i och på toppen, är dom oslagbara! Det krispiga krosset av mintkarameller modell ungefär-som-marianne gör hela härligheten ännu härligare. Med en magsäcksoperation i ryggsäcken går det att äta ungefär 1/4. Sen räcker det, det är bra och hela kroppen, inklusive själen, blir nöjd.

Något som jag upptäckt nu, nästan 2 månader efter operationen, är att det som jag tycker allra, allra häftigast är hur medveten jag blivit. Jag ser idag hur mat och sötsaker överkonsumeras. Det vräks in i truten som om det vore en byrålåda. Till vilken nytta egentligen, koma? Det är ju inte ens behagligt att bli stånkamätt eller så sockerkickad att hela hjärnan blir seg som överkokt kola. Det är otroligt mycket energi som skyfflas in, när ska det göras åt?  Jag har förstått  under hela mitt liv varför jag blivit fet men jag har aldrig någonsin haft förmågan att erkänna det. Vaddå, jag är ju jättebra mat?! Eller hur, man landar inte på 150 kg om man äter jättebra mat. Det finns ingen kraftig benstomme som är såpass kraftig. Så enkelt är det! Med det sagt så lägger jag upp några fler bilder på sötsaker. Sötsaker är helt okej, opererad eller ej, men i mer normala mängder. Tycker jag. Vad tycker du? Medvetenhet är läckert! Det och självinsikt är dom två bästa orden jag vet.

Jag vet hur jobbigt det är att vara sjukt överviktig, jag är det fortfarande, men jag tycker att vi alla borde sluta hyckla. Det blir inte bättre av att ljuga, allra sämst blir det för en själv. Usch, nu är jag alldeles för klok. Nästan för klok för mitt eget bästa.

Har ni varit inne på Tradera och kikat på min lilla auktion till förmån för bröstcancerfonden? Om inte så gör gärna det. Det finns några bröst i världen som behöver oss. Om vi tillsammans gör vad vi kan så kan vi göra skillnad.

Nu släcker vi ner Rud här uppe på södra Säm. Efter den mest höstiga kvällspromenaden är ett varmt täcke ett måste. Det regnade och blåste från snedden. Varken Hjördis eller Svea kunde begripa varför dom var tvungna att följa med. I sådant väder ska man som hund ligga under kaminen och gotta sig tillsammans med dom andra fyrfota vännerna, katterna, i huset. Det finns ingen bättre plats. Jag önskar själv att jag kunde få plats där under vissa dagar men då får jag nog sluta upp helt med sötsaker. Men, det får ju finnas gränser.

12 lagom stora muffins

2 ägg
115 gram socker
2,5 dl mjölk
85 gram smör
280 gram vetemjöl
1 msk bakpulver
1,5 tsk vaniljsocker 
en nypa salt
100 gram choklad, 70%

chokladkräm
krossade Marianne

Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Smält smöret och häll i mjölken. Häll mjölkblandningen i äggsmeten.
Blanda dom torra ingredienserna och rör försiktigt ner dom i smeten. Hacka chokladen och blanda med smeten. Ställ 12 formar i en muffinsplåt och skeda upp smeten i formarna, 3/4. Ställ in i förvärmd ugn, 180 grader, i 15-20 minuter. Låt muffinsen svalna i plåten. Bred på chokladkräm innan servering och strö på krossade Marianne.

 




14 Kommentarer till “CHOKLADTERAPI. ATT BLI MEDVETEN.”

  1. Ååå så smarrigt!

  2. Katarina skriver:

    Väldigt fina muffins!

  3. janina skriver:

    They look delicious! :O)

  4. Mia Svedberg skriver:

    va fina <3 va gott mums mums fina foton :)

  5. E skriver:

    A really like the photo’s whit the chocolat.
    Very nice and sweet, great.
    But the others are great to, :-)

  6. Hanna skriver:

    Så goda de ser ut!! Visst 8r det bäst med allt i moderation, men ibland är det lätt att ‘get carried away’ med sötsaker.

  7. Linda skriver:

    Ljuger alla överviktiga för sig själva och resten av världen?
    Jag har ALDRIG ljugit för mig själv, men valt bort att inte säga sanningen till personer som ändå inte vill lyssna.
    Jag har varit överviktig sedan jag var väldigt liten. Jag kan skylla på mina föräldrar, på mina skador och den kroniska smärtan som har gjort att jag inte kan motionera. Jag kan skylla på mobbningen som pågick i över 10 år (från jag var 5-6 år) och som skadade mig för resten av livet. Jag kan skylla på min kroniska, medfödda depression, ångesten och de andra psykiatriska diagnoserna. Jag kan skylla på att jag aldrig har haft några ”normala” mättnads- och hungerkänslor.
    Men jag vet ALLTID att det är mitt eget ansvar, nu som vuxen, att göra vad jag kan för att må bra. Jag behöver ingen operation för att inse vad som är normala mängder mat eller sötsaker.
    Jag kan inte förstå varför man ska behöva operera sig för att inse vad som är fel? Och jag kommer aldrig att tycka att det är ”normalt” att äta 1/4 muffin och känna sig nöjd och belåten med att inte vilja ha/kunna äta mer än det. JAG kommer aldrig att kunna sig mig normal och nöjd med att kunna äta lite som ett spädbarn och leva med kronisk näringsbrist resten av livet.

    Vi är alla olika, men det största hyckleriet av allt är att man mer eller mindre blir tvingad till magsäcksoperationer och att så många ser det som ett enkelt alternativ till att bli smal och lycklig utan att banta…

    Jag vet inte om någon förstår vad jag menar, jag lyckas inte uttrycka mig särskilt klart nuförtiden. Jag är bara så besviken på att många tror att man löser problemet genom en operation och JAG blir mer el mindre tvingad till det eftersom jag inte får någon annan hjälp.

    • Helena skriver:

      Jag förstår vad du menar. Fel av mig Linda. Jag skulle skrivit JAG istället för vi när jag pratade om överviktiga. Jag ska inte dra samma över alla kam. Helt fel av mig. Jag vet inte hur alla andra är och hur de tänker så jag ska absolut inte ge mig in på det. Men vad jag däremot vet är att jag inte på något sätt är unik och jag tror mig även veta att alla, precis alla överviktiga vet vad som är bra och inte är bra. Vi, eller jag, vet att det är onödigt och ohälsosamt att äta upp hela den där påsen med godis, eller äta dom där 3-4 extra potatisarna till 2-3 köttbitar, det behövde jag ingen operation för det visste jag redan innan. Det var inte det jag menade med medvetenhet. Utan det jag menar är att jag, bara jag, har blivit medveten om hur lite som faktiskt räcker för att jag ska bli nöjd, psykiskt. Hur lite det räcker för att energin ska fyllas på och att jag är nöjd med det. Att det RÄCKER och att jag inte måste fortsätta att äta bara för att det finns på tallriken eller i påsen. Det är vad jag känner och tycker. Och nej, det är inget enkelt alternativ till att bli smal, det är heller inte det enda alternativet, det är med livet som insats men det är något man aldrig kan få alla att förstå men varför måste andra förstå? Huvudsaken är ju att man själv vet och känner vad som är rätt och fel. Det är dessutom inte någon garanti att man blir smal.

      Jag kände ungefär liknande som dig innan operation. Jag kände att det skulle bli PISS att aldrig mer kunna äta normalt eller aldrig kunna äta något utöver det ”vanliga” och jag kunde inte förstå hur någon kunde säga att ”maten kommer smaka så mycket bättre!”. Nu kanske jag har haft en enorm tur och sluppit all skit efter en operation men jag anser att jag idag, 2 månader efter operation, äter normalt och tamejtusan, maten smakar så mycket mer. Jag äter inte på något sätt lite mat, det tycker jag faktiskt inte, jag äter en helt klart okej portion. Den känns helt normal för mig och det är jag grymt glad och tacksam för. Det känns i kroppen men det känns även i huvudet och det är det som gjort det så otroligt bra för mig.

      Hyckleri sysslar vi med lite var till mans, oavsett vilken kroppsform eller vilka matvanor vi har men återigen, fel av mig att säga att alla hycklar när den enda jag, med allra största säkerhet, vet är mig själv. Hur skulle jag kunna ”ursäkta” att jag var/är överviktig och att jag gjorde allt galet när det gällde det ätbara? Jag gjorde fel, istället för att hålla truten så försökte JAG lura både mig själv och andra. Fast med facit i hand så lurade jag tyvärr inte en enda, inte ens mig själv. Så skicklig var jag.

      Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer må bra efter din operation, både fysiskt och psykiskt. Det är en omställning, det går inte att förneka men det är inte spädbarnsportioner, långt därifrån. Nu vet inte jag vad du kommer att få för restriktioner efter operationen eftersom det verkar vara olika beroende på vart man gör operationen. 3 piller, 4 under menstruation, är det som jag ska äta varje dag för resten av mitt liv. (b12, kalcium, multivitamin – och järn) Bra saker som jag, och även andra, troligtvis mår bra av att ta ändå och fetma medför även det en hel del medicinering till slut så för mig är det ingen uppoffring. Innan operation såg jag bara nackdelar, nu ser jag inte längre en endaste även om jag dumpar efter några godisbitar men vad gör det, godis är ändå inte bra och det är inte speciellt gott i stora mängder även om jag innan mer än gärna åt upp hela femtiokronorspåsen bara för att det fanns trots att jag mådde skit med ångest och illamående. (Självklart visste jag att det var fel även då!) Mat har jag aldrig dumpat på och det känns ändå som att det är det viktigaste. Jag äter precis det jag vill och precis hur mycket jag vill för min hjärna signalerar när det är bra och jag är helt nöjd med det, inget jag funderar på alls. Det sker helt naturligt. Det tackar jag Sophiahemmet för. Jag tackar dom för att dom gett mig möjligheten att bli medveten om det, att känna det. Vad man dock inte får glömma är att alla GB-opererade gör ett enormt jobb med sig själva!

  8. Fröken Dill skriver:

    Så sant, så sant, lagom är bäst och det gäller nog det mesta i livet!
    Tror fröken Dill

  9. så vackert! (som vanligt..!)

  10. Sandra Drömkaka skriver:

    Lika vackra foton som alltid och bakverken likaså! Man kan inte bli annat än att bli sugen baka igen, trots jag redan bakat en chokladtårta plus cupcakes idag :) !

  11. Simone skriver:

    Ser ju supersmarriga ut,och jag har också övervikt,men när jag ser sötsaker så kan jag inte låta bli.ja kan inte provsmaka ja måste äta ett par.så gott och jo kilona sätter sig överallt.men de är för jag har ingen självdisciplin.
    Man ska leva med måtta,de håller ja med,men hjärnan fattar inte de

Lämna en kommentar




Din kommentar