En fotografisk matblogg
Efter en rensning av bilderna i telefonen så börjar jag på riktigt tro att jag är knäpp. Jag avskyr mina egna fötter och vill helst gömma dom för hela världen. Detta blir dock lite svårt eftersom jag står stadigt på jorden i mina förtitreor. Dom är inte lättast att gömma. Trots detta så hittar jag bilder på fötter, storlek förtitre, och skor i alla dess former. Vad vill jag egentligen med bilderna? Minnas att jag en gång har varit på språng, att jag äger skor? Väldigt unikt.
Vill du också ha en kamera på ögat? Snövita armar följer med på köpet.
Jag har ingen som helst vana eller finess på att fotografera mig själv i en spegel. Inte helt enkelt faktiskt. Jag förstår inte riktigt hur dom där modebloggarna får till det. Ge det några månader till och jag kommer göra akrobatiska övningar med sådan bravur att till och med spegeln blir chockad. Åh du milde tid, jag lovar att så blir det inte. ALDRIG.
Anledningen till ego-fotograferandet är att i morgon är det en månad sedan jag la mig på operationsbordet. En hel månad! Tiden verkligen rusar i väg. Sedan jag började viktnedgången 5-6 veckor innan operation så har jag tappat hela 21 kg. Jag vet inte om någon ser det för jag gör det inte. Eller jo, visst ser jag men jag tycker inte att det ser ut som att det är så många kilon. Nu ser jag ju mig själv varje dag så det kanske kan bero på det. Hur som helst. Här är jag. Så här ser jag ut nu.
Att jag har lyckats få på mig ett halsband med min mammas senaste gåva till mig är det finaste av allt. Halsbandet har jag fått av Mats för många, många år sedan men det har varit alldeles för litet hela tiden. Det är så många år sedan att Mats inte alls kan minnas att han ens gett det till mig. Detta är i och för sig mannen som glömmer redan efter en timme så jag ska inte begära så mycket.
Månadstenen fick jag i födelsedagspresent av min mamma förra året och eftersom jag känt mig alldeles för pluffsig och rund så har jag aldrig tagit mig i kragen och köpt något att hänga det i så det har legat i badrumsskåpet sedan dess. Att jag kan bära det nu betyder så mycket. Mamma finns med mig i det.
Idag har det serverats köttfärssoppa här i huset Rud uppe på södra Säm. En perfekt soppa för dagen, lite åt det hetare hållet. Det blåser som aldrig förr och regnet det slår som spön i backen. En riktigt skön dag om ni frågar mig. Jag gillar detta. Mörkt, ruskigt och kyligt!
Innan jag ger er receptet så vill jag att ni tar en titt på världens, i särklass absolut bästa katt – Solveig von Skräphög. Han är min katt, bara min! Att han skulle komma till oss var inte alls självklart eftersom vi hade kattätande hundar. Han la sig i mitt knä när jag satt i köket hos lillasyster. Det var en snabbvisit. Han kom till mig och där har han stannat. När han låg där i mitt knä, alldeles jätteliten och vacker så knep han tag i hela mitt hjärta. Jag fullkomligt älskar Solveig och det är ömsesidig kärlek. Ända sen han låg där i mitt knä så var det klart – han skulle med mig hem! Så enkelt var det men så enkelt blev det inte för jag gjorde det dessutom lite svårare för mig. Det blev tre katter tillslut, en bror och en syster skulle naturligtvis få flytta med (hela kullen). Jag upptäckte att kattätande hundar inte går att konvertera till vegetariskt hur lätt som helst så det blev dryga 2 veckor med pyssel av den jobbiga typen. Det var ett fruktansvärt pusslande fram och tillbaka med katter och hundar. Några inne, några ute, en del i vardagsrummet och resten i köket.
När Julia på fredagen, efter 2 veckor och 1 dag, la ner stridsyxan var det en glädjens dag och sedan den dagen lever katter och hundar i en härlig symbios. Älskade Julia, jag är så glad att hon fick visa för oss att hon visst skulle klara av att leva med katter. Nu springer hon i himlen men världens alla änglakatter.
När det handlar om mina djur så blir jag så barnsligt fjantig. Jag vet inte varför men dom betyder nåt så otroligt mycket för mig. Dom är dårar och idioter hela bunten men vem är inte det? Här får man vara dåre och idiot bara man är det av rang. Nån klass måste det vara på det och den klassen är det inte alla som håller. Hjördis, Svea, Solveig, Sture och lilla Kjell gör det absolut och dom är precis lika självklara här som vilken annan varelse som helst. Jag har skrivit om djuren förr och jag gissar att det inte är för sista gången nu heller. Solveig var honkatt första veckan och Kjell var hankatt. Att byta namn var aldrig aktuellt. Dom är ju Solveig och Kjell. Så rätt!
Han valde mig!
Nåväl, sluttramsat. Köttfärssoppa var det ja. Med hetta dessutom. Hösten är soppornas tid, helt klart. Det är verkligen helt perfekt på precis alla sätt. Man kan blanda och ge som man själv känner och det behöver inte kosta massa pengar. Att det värmer inombords när det blåser utomhus gör inte det hela sämre alls.
Vilken soppa är din favorit?
Blodpudding. Ordet i sig tycker jag inte alls om och blodpudding är väldigt sällan något som jag kan bli sugen på men så fort jag känner doften när det steks så börjar det vattnas i munnen på mig direkt. Nu efter operationen så är det viktigt för mig att få i mig järn så därför serverade Mats detta till mig idag. Jättegott! Nu är det inte min tallrik på bilden. På min tallrik såg det mycket mesigare ut. En skiva blodpudding, en halv skiva bacon och en tesked lingonsylt. Sen fick det vara bra.
Har ni provat att göra egen blodpudding någon gång? Var det i så fall godare än den färdiga i butiken?
Onsdagar är egentligen min vägningsdag men i morse när jag gick förbi spegeln i hallen så tyckte jag mig se att det såg riktigt bra ut och drog därför fram vågen och visst såg det bra ut. Siffrorna visade precis det som jag ville se så efter en otroligt snabb uträkning så kom jag fram till resultatet – minus 20,1 kg! Har jag tur så är 500 gram till borta tills i morgon. Det börjar kännas så otroligt skönt och jag börjar vänja mig vid livet mer och mer. Skithäftigt för att tala klarspråk. Jag ångrar inte min operation nånting längre. De första 2 veckorna kunde jag vissa dagar fundera över vad det var jag hade gett mig in på men nu är det så självklart. Jag börjar hitta mig själv. Jag har gått från storlek 54/56-58/60 till 50/52. Det är inte utan att jag funderar på vart detta kommer att sluta. Det kan och kommer bli precis hur bra som helst!
Gårdagens dulce de leche har nu äntligen hamnat i en glass. Inte i vilken glass som helst utan i en jordgubbsglass. Något blek dock men det gör ingenting eftersom smaken är det viktiga här. Dulche de leche i glass är helt fantastiskt gott och det stelnar inte, det blir liksom aldrig isigt utan det håller sig krämigt, sött och vansinnigt gott. Dessutom blir det snyggt när det är ripplat i glassen. Så kort och gott, det är perfekt på alla sätt och vis. Jag har använt det förr i min Tom & Jerry-glass (den är fortfarande den absolut godaste glassen jag någonsin har gjort)
Jag försökte pigga upp bilderna lite genom att fotografera i en grön, eller förlåt, ILLgrön tröja. Den observante ser mitt försök i skeden. Misslyckande eller inte, det får betraktaren avgöra. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde.
Efter min operation så har jag tyvärr upptäckt att glass inte längre är något som jag kan äta. Sorgligt och otroligt ledsamt. Kroppen mår inte bra av det alls så därför är det endast provsmakning som jag får hålla mig till men det är knappt att det går. Mer glass till andra alltså vilket stör mig en liten, liten smula. Mats däremot, han jublar!
Sötad, kondenserad mjölk. Den duger som den är men om man lägger burken i en kastrull, täcker med vatten och kokar den i 2 timmar så blir den om möjligt ännu bättre. Kolasåsen som blir går inte att beskriva i ord. Så gott och faktiskt lagom sött i rätt mängder.
Just innehållet i denna kokta burken ska få slinka ner i en glass. Hur låter det med jordgubb- och dulche de leche-glass? I mina öron låter det alldeles förträffligt så, så får det bli.
I går förde vi vår mamma till hennes sista vila. En underbar ceremoni. Mamma fick en fin begravning och jag tror att hon, om hon nu kunde följa oss på avstånd, kände sig helt nöjd med det. När vi lyft upp kistan på katafalken och när vi börjar köra den mot gravplatsen försvinner det grå och regntunga på himlen. Solen skiner med all sin kraft och himlen börjar anas blå. Under hela akten vid gravplatsen strålar solen och när vi väljer att gå därifrån efter 20-25 minuter så försvinner solen och himlen blir grå och molnen blir återigen regntunga. Att solen visade sig fick mig att känna att allt var okej. Mamma har det bra där hon är och det visade hon oss allesammans. Hon fick med sig bilder på alla oss barn, i från olika år. Två skedar, vår mamma var en fena på att spela på skedar. En stor 250 gram nougat, en sån kunde hon smälla i sig på en kvart och Käck, eller Kick heter det väl idag (lakritskola) och sist men inte minst – en plånbok som hon ska lägga alla pokervinsterna i. Ha det bra mamma, vi ses!
Tempot är satt på ”långsamt” idag så nu är det jag som lägger mig på sofflocket och glor på VM tills jag inte längre orkar hålla ögonen öppna. Mats och två av mina bröder har satt sig i båten och åkt ut på sjön för en dag med fiske. Alla har vi våra olika sätt att koppla av och alla sätt är lika bra.
Ha en skön helg alla. Försök hela tiden att vara den bättre människan.
