EN VINTERPROMENAD

Jag har turen att vara gift med världens bästa Mats. Att få dela livet tillsammans med honom är en ära. Mitt i min mardröm lever jag ändå min dröm.

Vi delar samma intressen i allt, allra mest i fotografiets underbara värld. Vårt sätt att fotografera skiljer sig enormt då han är mycket mer teknisk än vad jag är. Han kan allt det där med inställningar och ljus som jag inte har tålamod att lära mig. Han är även en sådan man som inte ger sig utan det ska gå. Oavsett! Just nu håller han på att ge sig på kompaktkameror för han anser, precis som jag, att det behövs inga dyra systemkameror att skjuta av dom där bilderna som man bara blir helnöjd med.

Igår sköt han av en bild. En bild som jag skulle komma att älska fullt ut. Jag kan fastna i den och jag har vilat ögonen på den så många gånger sedan igår att jag har tappat räkningen. Jag vet inte vad det är men bilden talar på nåt sätt sitt tydliga språk. Det är jag och Svea (hunden) mot världen. Vi går på vår egen väg och hoppas båda två på att komma fram till vårt mål. Vi är yra i huvudet bägge två, jag med diagnos och Svea helt utan men ändå mer snurrig än vad jag är och någonsin kommer att bli. Hon är ju en rottweiler trots allt. En ljuvlig rottweiler!

Snön yrde och vi traskade på där hand i hand på vår väg. Vi kom hem igen. Hela, trötta och nöjda över dagens prestation.

Mats, han var nöjd också. Ett steg närmare med sin kompaktkamera. Love you, honung! 




3 Kommentarer till “EN VINTERPROMENAD”

  1. Väldigt, väldigt fin bild. På många sätt.

  2. Sonny skriver:

    Jättefin bild, kompositoriskt perfekt, underbara färger, ljuvlig stämning – men jag ser ett stort, stort fel…

Lämna en kommentar




Din kommentar