RÄDSLA. FRUKTAN. ATT HA RYGGEN FRI.


”Vi har inga kontanter med oss så vi kan inte följa med in. vilken otur.”  – Klart ni ska med, sa Linda och sträckte fram en hundring.

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag gjorde ett av mina större misstag någonsin genom att ta emot den där sedeln. Skräckfanatiker som jag är, om än något vekare på äldre dagar, så trodde jag ju att detta skulle vara en lätt match. Hur läskigt kunde det vara för en rutinerad kvinna som mig själv när till och med barnen sprang och joddlade för glatta livet? Rökmaskiner? Pöh, kom igen med riktig skräck för tusan! Jag är hårdast av dom hårdaste. Det var ju inte ens mörkt, det hade börjat skymma.

Spökhuset, som jag trodde att det hette, visade sig istället heta spökgården och det är en gammal gård med tillhörande lador och andra byggnader hade smyckats med allt vad som ingår i skräckens och rädslans tema. En första blick och jag kände mig alldeles för gammal och för nonchalant för hela spektaklet men jag tog mig samman och tänkte att jag fick se det som en kul fotostund istället. Det skulle ta ca 10 sekunder innan jag på riktigt insåg att jag just klivit in i mitt största helvete någonsin. Det var med livet som insats. På riktigt! Någon blodtrycksmedicin hade jag ju naturligtvis inte tagit så jag trodde att jag skulle explodera redan efter 1 minut. Jag var så jävelusiskt rädd. De var framför, dom var bakom, dom lät och dom gjorde rörelser med kroppen som gjorde mig så fruktansvärt rädd. Jag sökte en fristad men vart jag än tittade så var dom där. Dom där med dom ohyggligt töntiga maskerna, hur kunde jag bli så rädd? Jag bad min man ställa sig bakom mig, hålla i mig och ta mig därifrån men han skrattade bara åt det och sa ”Nu ska vi till kyrkogården.”  Någon kyrkogård tänkte jag absolut INTE besöka!

Jag vet inte hur jag lyckades men på något sätt så tog jag mig, själv, tillbaka till ingången där det även fanns en utgång. Tack god gud för utgångar! Där stod jag, tryckt mot väggen, med min kamera. Där visste jag på något sätt att spökena inte kunde ta mig och där jag hade möjligheten att rusa och göra en snygg piruett ut genom ”utgångssnurran”. Där hade jag min fristad och det verkade inte ens som spökena kom till den delen av gården men så fel jag hade. SÅ FEL! Kunde det inte räcka med att dom var där jag inte var? Alla barn, nåja, var lyriska över det faktum att dom hade döden springande bakom sig när dom kom rusande ut ur röken. Tokiga ungar med dödslängtan? Jag fick pulsökning bara jag såg ett spöke som höll sig på 100 meters avstånd och jag visste att det hade siktet inställt på mig. Jag kände det, jag såg det och jag kunde höra det.

Jag stod där länge och kikade genom min kamera. Några bra bilder skulle jag väl kunna få ändå, nu när jag offrade mitt liv för fotokonsten? Idag, dagen efter hela skräckupplevelsen, så upptäcker jag att alla bilder är suddiga och skakiga. SÅ rädd var jag alltså. Överdrivet? Visst, gör det själv om du är så tuff!
Killen som är på bilderna, eller det äkta spöket Prästen, skrämde skiten ur mig. Jag bör tillägga att han inte gjorde det bokstavligen. Det skulle vara för genant att erkänna det. Han agerade nåt så fruktansvärt bra och han hade ett kroppsspråk som jag älskar. NÄR det är på film och inte när jag står mitt i det. Han ryckte, han skakade och han var riktigt ”knackig” i kroppen. Han lät fenomenalt vedervärdig. Jag gissar att han är ett mycket lyckligt spöke som får göra det han är bäst på, nämligen skrämma livet ur kvinnor på 34 år som inte alls går att knäcka och dom dessutom tror att dom är tuffast i världen.

Ett offer som inte är jag. Jag drog!

Vilka mesiga spöken med fjantiga plastmasker. Och rökmaskiner? Pöh, kom igen!

Vi gjorde annat på Öland i går, det var ju Skördefest, men det får vi ta en annan dag. Idag är jag bara tacksam. Tacksam för livet.
Alla ni som är utan kontanter nästa år, på riktigt eller på låtsas, glöm inte att jag gladeligen kommer att ge er en slant.




8 Kommentarer till “RÄDSLA. FRUKTAN. ATT HA RYGGEN FRI.”

  1. Emmy skriver:

    Ha ha… Vi besökte Spökgården för 2 år sedan när vår son var 4 år. Han tyckte då att det var jätteroligt och häftigt. Då var vi ändå där när det var mörkt. I år hade han hunnit bli 6 år, men var nu lite tveksamt inställd till att åka dit. Men lillasyster, 3 år, ville gärna. Så vi åkte dit när det fortfarande var ljust. Och de skrämde skiten ur oss allihop! Och jag fattar fortfarande inte hur de lyckades. Lillasyster klarade sig dock bäst!

  2. Camica skriver:

    Häftiga bilder! Det ser verkligen ut som en gammal skräckfilm… :)

  3. Little e skriver:

    Nä fy bubblan – hade kissat på mig!

  4. tina skriver:

    Men herremingud vad läskigt! TUR att jag inte varit i närheten av denna spökgård! :-)

  5. På film? Nej tack, det klarar ingen av oss, då somnar vi inte.
    I verklighet? Inte en chans, aldrig vi hade gått på detta spökhus, vi är lika hariga båda.
    Som vi skrev hos Emmy så får den ena av oss panik av människor som bär mask ( hastar förbi dina foton) och tycker fortfarande tomten är obehaglig att se. Den andre av oss hoppade högt och höll mamma i kjoltyget som liten när zigenarkvinnorna kom fram och ville spå på Kiviks marknad…
    Så skräckfilmer och besök på sådana här ställen är inget våra nerver går med på.

  6. Fröken Dill skriver:

    Det låter fruktansvärt!
    Tycker spökrädda fröken Dill

Lämna en kommentar




Din kommentar