Etikett: kryddburken


  • MATBLOGGSPRISET 2013

    matpris

    Godmorgon måndag!

    Jag vill börja med att tacka alla som nominerade mig till ”Folkets val” i Matbloggspriset 2013. Det är hedrande och jag blir så enormt glad och stolt över hela ”apparajset”. Det räckte inte hela vägen fast lika glad för det är jag. Dom 10 som fått flest röster är färdiga och dom står redo att röstas på. Du inte bara röstar, du röstar dessutom för en god sak. För varje röst går 10:- till Stadsmissionen så var inte rädd för att sms-rösta.

    Av dom bloggarna som är nominerade så finns det egentligen bara en självklar för mig även om dom andra är otroligt duktiga i det som gör. Det är en blogg som har funnits sedan ”urminnes tider”, det är en av bloggarna (denna då med en härlig bild på en räkmacka i loggan) som var med mig från början när jag började snurra runt i bloggvärlden. Hon har alltid funnits med och hennes recept är många, goda och jag tycker att det visar på ett enkelt sätt att man kan äta gott varje dag. En självklarhet när det handlar om matblogg. Så, mitt tips till er är att rösta på Kryddburken.

    Klicka här för att komma till sidan med sms-nummer och de nominerade bloggarna som tagit sig till final.


  • HÖSTIGT SÅ DET FÖRSLÅR. ÄRLIGT TORKADE ÄPPLEN.

    Röda och vackra äpplen från egna trädet. Kan det vara med höst egentligen? Nu kommer inte dessa från vårt eget träd, dom är importerade med bil från Ölandet så närproducerade torkade äpplen kan jag inte skriva om för då är det en lögn. Torkade är dom däremot här hemma i min alldeles egna torkmaskin. Eller nej, den är inte min. Den är lånad av min pappa. Att skriva att dom är torkade i en egen torkmaskin skulle naturligtvis också vara en lögn. Det är JAG som har torkat dom. Stensäkert!

    Det går inte speciellt snabbt att torka och det är inte lätt att få tunna skivor om man inte har en mandolin men ändå gav jag mig på det. Någon gång måste ju vara den första.  Efter försöket så upptäckte jag att det blir det sista försöket. Någon annan får skiva och torka åt mig. Äta, det kan jag däremot göra själv för gott det är det. Riktigt tokgott. Lite sega, trots att dom är torkade, och sötsyrliga. Det är ingen komplement till chips men att ta varannan är nog inte fel. Varannan äpple.

    Torkmaskinen torkade äppleskivor i 1,5 dygn. Jag vågar inte ens tänka hur lång tid det tar i vanlig ugn. Efter en snabbkoll med Google så inser jag att jag blivit lurad. Torkmaskin är bara onödigt. Äpplechips fixas på 5 timmar i vanlig ugn. Jahapp, alltid lär man sig något nytt. Fast, då blir dom nog precis som vanliga chips. Alldeles torra, fnöskiga och krispiga?

    På vårt ett år gamla päronträd finns det ett päron. Vad ska jag göra med det?
    (mer …)


  • RÄDSLA. FRUKTAN. ATT HA RYGGEN FRI.


    ”Vi har inga kontanter med oss så vi kan inte följa med in. vilken otur.”  – Klart ni ska med, sa Linda och sträckte fram en hundring.

    Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag gjorde ett av mina större misstag någonsin genom att ta emot den där sedeln. Skräckfanatiker som jag är, om än något vekare på äldre dagar, så trodde jag ju att detta skulle vara en lätt match. Hur läskigt kunde det vara för en rutinerad kvinna som mig själv när till och med barnen sprang och joddlade för glatta livet? Rökmaskiner? Pöh, kom igen med riktig skräck för tusan! Jag är hårdast av dom hårdaste. Det var ju inte ens mörkt, det hade börjat skymma.

    Spökhuset, som jag trodde att det hette, visade sig istället heta spökgården och det är en gammal gård med tillhörande lador och andra byggnader hade smyckats med allt vad som ingår i skräckens och rädslans tema. En första blick och jag kände mig alldeles för gammal och för nonchalant för hela spektaklet men jag tog mig samman och tänkte att jag fick se det som en kul fotostund istället. Det skulle ta ca 10 sekunder innan jag på riktigt insåg att jag just klivit in i mitt största helvete någonsin. Det var med livet som insats. På riktigt! Någon blodtrycksmedicin hade jag ju naturligtvis inte tagit så jag trodde att jag skulle explodera redan efter 1 minut. Jag var så jävelusiskt rädd. De var framför, dom var bakom, dom lät och dom gjorde rörelser med kroppen som gjorde mig så fruktansvärt rädd. Jag sökte en fristad men vart jag än tittade så var dom där. Dom där med dom ohyggligt töntiga maskerna, hur kunde jag bli så rädd? Jag bad min man ställa sig bakom mig, hålla i mig och ta mig därifrån men han skrattade bara åt det och sa ”Nu ska vi till kyrkogården.”  Någon kyrkogård tänkte jag absolut INTE besöka!

    Jag vet inte hur jag lyckades men på något sätt så tog jag mig, själv, tillbaka till ingången där det även fanns en utgång. Tack god gud för utgångar! Där stod jag, tryckt mot väggen, med min kamera. Där visste jag på något sätt att spökena inte kunde ta mig och där jag hade möjligheten att rusa och göra en snygg piruett ut genom ”utgångssnurran”. Där hade jag min fristad och det verkade inte ens som spökena kom till den delen av gården men så fel jag hade. SÅ FEL! Kunde det inte räcka med att dom var där jag inte var? Alla barn, nåja, var lyriska över det faktum att dom hade döden springande bakom sig när dom kom rusande ut ur röken. Tokiga ungar med dödslängtan? Jag fick pulsökning bara jag såg ett spöke som höll sig på 100 meters avstånd och jag visste att det hade siktet inställt på mig. Jag kände det, jag såg det och jag kunde höra det.

    Jag stod där länge och kikade genom min kamera. Några bra bilder skulle jag väl kunna få ändå, nu när jag offrade mitt liv för fotokonsten? Idag, dagen efter hela skräckupplevelsen, så upptäcker jag att alla bilder är suddiga och skakiga. SÅ rädd var jag alltså. Överdrivet? Visst, gör det själv om du är så tuff!
    Killen som är på bilderna, eller det äkta spöket Prästen, skrämde skiten ur mig. Jag bör tillägga att han inte gjorde det bokstavligen. Det skulle vara för genant att erkänna det. Han agerade nåt så fruktansvärt bra och han hade ett kroppsspråk som jag älskar. NÄR det är på film och inte när jag står mitt i det. Han ryckte, han skakade och han var riktigt ”knackig” i kroppen. Han lät fenomenalt vedervärdig. Jag gissar att han är ett mycket lyckligt spöke som får göra det han är bäst på, nämligen skrämma livet ur kvinnor på 34 år som inte alls går att knäcka och dom dessutom tror att dom är tuffast i världen.

    Ett offer som inte är jag. Jag drog!

    Vilka mesiga spöken med fjantiga plastmasker. Och rökmaskiner? Pöh, kom igen!

    Vi gjorde annat på Öland i går, det var ju Skördefest, men det får vi ta en annan dag. Idag är jag bara tacksam. Tacksam för livet.
    Alla ni som är utan kontanter nästa år, på riktigt eller på låtsas, glöm inte att jag gladeligen kommer att ge er en slant.