HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Månad: januari 2012

  • VARFÖR GÖRA DET ENKELT NÄR MAN KAN GÖRA DET VÄLDIGT ENKELT?

    Jag började min dag med anfall (tröttsamt) och jag har inte riktigt återhämtat mig än men hungrig det blir jag alltid, oavsett , så att slänga ihop en enkel lunch med minimalt med ingredienser är väldigt, väldigt uppskattat.

    Tunnbröd, gårdagens kokta potatis, smör och makrill på burk. Mer än så behövs inte. Toppen. Lägg ihop det i valfri ordning. En del vill kanske konstra till det och då gör man det. Smöret på toppen, visst. Knöligt men varför göra det enkelt? Smakerna tillsammans är kanon.

    Makrill är inte kattmat oavsett var lille herr Solveig tycker.

  • CLEMENTINGLASS I ETT PÅ TOK FÖR LITET LASS.

    Cliffhangern blev en smula längre än vad jag hade räknat med. Det var inte alls tänkt att det skulle ta flera dagar för mig att ens starta datorn. Det är skönt när man inser att man faktiskt har ett liv utanför dator, facebook och spel. Ibland har det en tendens att bli lite för mycket så denna pausen har varit bra på alla sätt.

    Glassen som jag jiddrade om tidigare i veckan ser ni på bilderna. Det är den absolut godaste glassen jag någonsin har gjort. Den är så krämig, så välsmakande och så perfekt som det bara är möjligt. Den dänger vilken köpeglass som helst i väggen. Tveklöst! Den råkade få stå och svälla en dag extra, kanske var det just det som gjorde hela glassen. Man ska inte ha bråttom när man gör glass. Då är det en stor risk att det blir isigt, hårt och det blir fett i gommen dvs. alltså inte så som glass ska vara. Sån glass vill inte jag ha i alla fall. I glassen är det gelatin av en  enda enkel anledning – Jag vill ha det! Vill man inte ha det så utesluter man det men då kan jag inte garantera att det blir lika bra.

    Nu: Twilightmaraton.

    Hoppas att du har en fin söndag. Ta hand om dig.

    Ni vet väl att om ni klickar på pluset uppe till höger så kan ni prenumerera på inläggen här i bloggen? Klicka på den så får du stenkoll på vad jag gör. Vill du ha ännu mer koll, tex. veta vad jag inte gör, så finns det ett F (Facebook) jämte. Att ”träffa” nya människor är trevligt. Tycker i alla fall jag. Kanske ses vi?

    (mer …)

  • YOU ARE MY CLEMENTINE ELLER NÅT ÅT DET HÅLLET.

    Clementinerna som dyker upp i sina trälådor innan jul är väl värda att vänta på, det är då dom smakar allra, allra bäst och dom är så gott saftiga att jag kvittrar likt småfåglarna i vårsolen. Näh, så är det inte, jag tenderade att överdriva en smula men goda är dom. Himmelskt goda! Det brukar gå åt en och annan clementinlåda här men i år har det, av någon mycket märklig anledning, inte ens gått åt en endaste. Synnerligen märkligt att ha en halvfull låda och inte veta vad det ska bli av godingarna som är kvar. En ovan situation, helt klart.

    Jag tänkte snabbt, likt Maria Montazami, och greppade första tanken. Juice! Färskpressad juice av clementiner kan ju aldrig bli fel?
    Råsaftscentrifugen (om man vill låta lite märkvärdig) aka juicemaskinen åkte fram och clementinskalningen var i full gång. Jag gick ut hårt men segnade ganska kvickt. Det är helt okej att skala 2-3 clementiner i en stöt men när det är närmare 15-20 stycken är det inte riktigt lika spännande längre men skam den som ger sig. Jag minns inte hur många jag skalade men det gav en knapp liter och den litern blev inte inte långrandig. Frukosten var räddad!

    Nu till det bästa av allt – jag har sparat några deciliter som just i detta nu gottar sig i en smet. Inte vilken smet som hest utan i en glassmet! Juicen har fått sällskap av en smak till. Vilken smak det är, det får ni veta i morgon. Ouuhhh, vilken cliffhanger!

    Snälla, säg att det är en cliffhanger?!

  • TIRAMISU PÅ NÅGONS VIS

    34 år. Tiramisupremiär.

    Nej. Tiramisu är inget för mig. Jag har många gånger varit med när Mats beställt in det när vi ätit ute men jag har aldrig beställt själv och jag har aldrig smakat på det. Konstigt! Jag är en stark förespråkare till att man MÅSTE smaka på allt men här verkar jag inte riktigt levt som jag lärt. Jag misstänker att jag inte vågat för att det är kaffe i och jag är väldigt långt från kaffekärring även om jag det senaste året har börjat söla i mig en och annan kopp med jämna mellanrum.I skrivande stund sitter jag här med en cappuccino och känner mig rätt nöjd med livet trots allt. Idag är en dag med väldigt många och täta anfall vilket i sig inte är sådär värst spännande och roligt men det finns inte så mycket att göra mer än att vänta ut det. Förhoppningsvis ger det med sig och jag kan få ett bra avslut på tisdagen i alla fall. Det är inte mycket jag begär.

    Nåväl, nog om tråkigheter och åter till Tiramisu. Det beställdes till nyårsdessert. Jag hittade en recept på nätet och sagt och gjort. Tiramisu skulle det bli och det blev det. Gott skulle det bli men det blev det inte. Det smakar för mycket kaffe och det är dessutom kallt kaffe och det gör det ännu värre. Eftersom jag vet att många är väldigt förtjusta i tiramisu så är det bara att följa länken för att komma till receptet. Tiramisu på någons vis.

    Unge herr Alvin stod för tomteblossen. Även om det inte var så gott som jag hade hoppats på så blev det väldigt fint. Man kan inte få allt här i livet……bara det mesta.

  • EN LÅNG, LÅNG VÄNTAN.

    Våren är välkommen att dyka upp precis när den vill. Gärna redan så tidigt som i morgon. Toppen. Tack.

    I brist på sol, värme och färger får man ta till blommorna som säljs i butikerna, kameran och photoshop. Orkidéer är allt som oftast väldigt tacksamma att fotografera. Dom ligger stilla, är lugna och harmoniska samt väldigt simpelt vackra. När jag upptäckte fotograferingens underbara värld, några år tillbaka, så var det oftast just orkidéerna som blev utsatta. Då var det mycket macro idag är det något helt annat. Macrobilder har jag tappat intresset för men vem vet, kanske kan det komma tillbaka vad det lider. Jag blir ju bara knepigare och knepigare i skallen så inget är längre omöjligt.

    Samma orkidéer kan ni se på Mats sida. Han är lika knepig han men då blir det oftast bra. Knepigt är bra. En ljuvlig bild finns att se här!  Hjärtat har återigen problem med sin rygg, något som gör mig uppriktigt rädd. Senast han hade det var fruktansvärt. Att se någon lida på det viset är aldrig trevligt. Man står jämte helt hjälplös och kan inte göra nånting mer än att finnas till hands. Håll alla tummar ni har på att han kommer få ordning på ryggen innan det blir så illa en gång till!

    Mörkerpromenad står på schemat. Alltid lika trevligt. Eller inte.

    Nästa inlägg – Tiramisu

  • GOD FORTSÄTTNING PÅ NYA ÅRET!

    Kombinationen dålig fotograf i mörker och Nittorp syns på bilden. Tolvslaget var över på ett kick och jag försökte förtvivlat skjuta på de där raketerna som jag egentligen avskyr så brutalt mycket. Jag har ”smällfobi” sedan jag var en liten knodd. Jag får panikkänslor. Att tortera mig är tämligen enkelt. Köp en påse ballonger och börja blås. Jag mår fysiskt illa av dom och jag kommer med allra största säkerhet avslöja mina innersta hemligheter. På riktigt! Fy! Släng in ett gäng clowner också och jag kommer behöva tvångströja.  Ballonger och clowner är förenat med livsfara. Basåattnivet! Fy. Du hemska värld.

    Nytt år. 2012. Tvåtusentolv. Tjugotolv. Visst låter det fint?  Jag ska göra allt lite mer, lite värre och därmed mycket bättre. Jag är redo för 2012. Jag har aldrig varit mer redo i hela mitt liv. Det kommer bli ett fantastiskt år på precis alla sätt. Det är i år vårt liv börjar på riktigt! I can´t wait!

    2011 har varit ett riktigt spännande år det också. Förändringarnas år. Det känns som att jag är som förbytt. Tack vare magsäcksoperationen i augusti har jag fått tillbaka mitt liv fullständigt. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att det skulle bli en sådan förändring. Mentalt är det som natt och dag. Att jag idag har storlek 48 istället för 56 på byxor är också som natt och dag, svart och vitt, gott och vidrigt……. I torsdags drog jag på mig nya byxor i den nya, lilla storleken. Ni förstår, det är en fantastisk grej att känna hur dom liksom sätter sig som en smäck runt baken, som förövrigt har försvunnit men det är inget som vi egentligen behöver diskutera. Butiksbesökarna fick underhållning – svansjön i ett par gröna, sköna och dösnygga brallor ger ett schysst avslut på året förstår ni, för alla. Det bjuder jag på. Jag tror att jag bjöd på lite skönsång också faktiskt.

    Tack alla ni rara, underbara, sköna, ljuvliga, söta, knasiga läsare och människor som jag har i min närhet för att ni finns! Det är så härligt att kunna knasa tillsammans. 2012. Tvåtusentolv. Tjugotolv. Jag lovar att ge er lite mer, lite värre och därmed mycket bättre!  Tack för att ni finns!

    Min största miss och den enda 2011 var besöket till frisören. En frisör som förstörde hela mitt hår men det ska jag inte lägga någon större energi på nu, det hör till 2011. Tack gode någon för löshår!

    Gör livet till något bra. Ta hand om dig själv. Hjälp någon som behöver. Ta hand om varandra. Var dig själv. Se dig själv. Finns.