En fotografisk matblogg
Midsommar var det ja. Här kommer ett tips till att ställa fram på matbordet. En dillvåffla som är toppad med lax, gräddfil, hackad rödlök, stenbitsrom och dill. Känner man att man vill ha det till förrätt och därmed i lite mindre skala så är det bara att dela upp våfflorna i den storleken man önskar. Eftersom våfflorna ska vara kalla så är det perfekt att var och en toppar sin egen. Då blir det precis så som man vill ha det.
Päron och mint är ju som bekant en väldigt trevlig kombination. Päron och polka är precis lika trevligt. Nästan trevligare. Jag såg ett recept i en bok när vi i helgen besökte svärfar. Jag minns inte vilken bok det var men om jag inte missminner mig så hette den något så enkelt som ”Pajer”. I boken hette pajen Grännapaj och så får den fortsätta att heta. Fantastiskt god!
Jag är, som jag sagt många gånger förr, inte mästerbagare utan en amatör långt under medel. Jag har ingen som helst känsla för det här med ugnar, tider och värme. Jag gör som det står förutom att jag ibland kan sänka värmen då jag tycker att det ser ut att gå på tok för fort och ytan blir mörk innan ens hälften av tiden har passerat men ändå så blir det som det blir utseendemässigt. Pajen blev mörk men som tur var så gjorde det inte mycket med smaken. Kanske hade det blivit en smula godare smak om den fått vara ljus i pajskalet men det är inget som vi egentligen behöver gräva djupare i.
Så, här är den. Grännapajen.
Jag har aldrig någonsin vare sig gjort eller smakat på rödbetssoppa fram tills idag. Tror jag. I min enfald trodde jag det skulle vara snabbt ordnat men vad jag inte visste var att rödbetorna skulle komma att behöva kokas i närmare två timmar. Trots att jag skurit dom i småbitar! Det tog en evighet verkligen och jag var inte långt borta från att svälta ihjäl när den äntligen ställdes fram där på köksbänken alldeles röd och grann. Puh!
Åh vad tyckte jag då om detta långkok? Gott!
Jag fullkomligt älskar rödbetor och att detta skulle vara något som inte skulle falla mig i smaken var jag aldrig rädd för. Det enda lilla problemet tycker jag var att jag blev mätt lite för fort. Både i magen och i smaken. Den smakar mycket men efter 5-6 skedar så kände jag ”nu räcker det” (det saknades något för att få det lite mer spännande. Vad vet jag inte riktigt). Turen var på min sida och jag var stånkamätt ändå så jag klagade inte.
Ska jag göra det igen måste jag tänka om för det måste hända något med smakerna hela vägen och inte bara i början. Någon som besitter ett fantastiskt bra tips? Ett tips som kan få mig att vilja sluka hela grytan helst!