GRÖNKÅL

Grönkål

När man fotograferar enbart i dagsljus utan några som helst hjälpmedel som belysning eller stativ är det numera väldigt bråttom när tanken på fotografering kommer flygande i knoppen. Jag hann precis men det fanns ingen tid att krångla till det för mig. Upp med det och skjut av bara. På bara nån minut gick det från att vara skapligt ljus till toksvart. Söla med ljuset får jag göra igen till våren alt tänka till lite tidigare på dagen och inte sova bort allt dagsljus.

Så med en väldigt enkel bild vill jag ställa en väldigt enkel fråga. Hur ska man tillreda grönkålen på bästa sätt?

Jag har aldrig, tror jag, ätit grönkål innan trots att jag i alla år under juletid har sneglat på det. Idag tog jag mig i kragen och köpte i hopp om att få premiärsmaka det där vackert och kripsigt gröna. Vill och kan du dela med dig av receptet som får mig att vilja äta mer grönkål så är jag så tacksam så. Puss.

*************

En fotografisk matblogg innehåller ibland lite annat. Det får man ta.

Söndag och jag går på den absolut lägsta växeln. Har legat på soffan precis hela dagen utan att på något sätt bli piggare men skönt att inte känna någon som helst stress över livet. Jag har varit i valet och kvalet om jag ska bli såpass personlig att dela med mig av det som vi gått igenom dom senaste två veckorna och jag tror att jag har kommit fram till att jag vill det. Det har varit dom värsta veckorna i mitt liv. Från ren och total glädje till en sorg som jag aldrig kunnat föreställa mig. Det kändes som att mitt liv tog slut på bara en sekund. Vi är långt ifrån ensamma om att drabbas av det här men ändå så känner jag mig som den mest ensamma i hela världen. Jag har varit helt tom och sorgen har liksom kastat sig över mig och hela min själ har trasats sönder. Tårar är oändliga och jag har varit så arg, ledsen och besviken på livet.

Vi har i många år (drygt 10) kämpat med att vara ofrivilligt barnlösa och gjort den ena utredningen efter den andra utan att finna något som helst fel på någon av oss. Sedan tre månader tillbaka har jag ätit pergotime för att få speed på ägglossningen. Jag hade aldrig något hopp efter att två av månaderna var fruktlösa. Den tredje och sista månaden försökte vi slappna av och väntade på att remitteras till IVF. Försökte njuta av livet, ta hand om varandra och bara vara. Vi lyckades tämligen bra.

Måndag 25 november: Vi hade pratat om att jag skulle ”kissa på sticka”  i några dagar eftersom jag var ett gäng dagar över tiden. (pergotime fuckar förresten ut ägglossningen så till den milda grad att min cykel har varit helt ur balans och jag har legat på 40-43 dagar istället för mina vanliga 28). Sa till min man att jag ”kissar på stickan” för att utesluta det vi hoppades mest på. Jag hade inga känningar av någon som helst graviditet. Plockade fram stickan och fnös lite lätt åt den. Gjorde det jag skulle. Om jag svimmade 20 sekunder efter? GRAVID!  Jag grät, skakade och skrattade hysteriskt om vartannat. Skickade meddelande till min man. Skakade så bokstäverna hoppade fel i texten. Vi hade äntligen lyckats! Mannen kommer hem några timmar senare med ett graviditetstest till och även det ger samma resultat. GRAVID! Kände fortfarande ingenting av att vara gravid. Inget mer än ”det här är för bra för att vara sant.” En timme senare börjar det.

Krampen! Värken. Oron. Rädslan. Googlar och läser om hur det kan vara i början av en graviditet och blir upplyst om att det kan mola ungefär som mensvärk och tror på det men nånstans känns det knasigt. Jag vågar inte hoppas. Krampen kommer och går med jämna och ojämna mellanrum.

Tisdag 26 november: Dagen går men jag har fortfarande kramp. Det känns som om någon har tänkt att vrida av mig livmodern med ett skruvstäd. Försöker lugna mig. Ligger i soffan och glor på tv-serier tills ögonen blöder. Sover! (aldrig har jag sovit så mycket)

Onsdag 27 november: Nu har krampen börja sprida sig upp i magen. Jag tror i min enfald att det är nån form av magmuskel som är överarbetad pga av ångest, oro och kramp. Fortsätter att plöja tv-serier.

Torsdag 28 november: Åker och handlar med en väninna. Har börjat få problem att sitta men biter ihop. Precis när vi kommer in i butiken känner jag att jag blöder. Vill inget mer än hem men eftersom jag är som jag är (läs: lite dum i huvudet) så biter jag ihop. Väl hemma ändras detta till att jag rasar ihop. Mannen ringer sjukvårdsupplysningen och blir då upplyst att vi ska avvakta. Är det ett missfall så kommer vi märka det men det behöver inte vara det. Luddigt är bara förnamnet. Lite senare under dagen åker vi på basketmatch trots att jag har ont både fysiskt och psykiskt men jag vägrade att ligga hemma med ångest. Jag ville göra något som jag tycker om. Nu minns jag inte nånting av matchen. Väl hemma efter match så är jag bara sekunden från att svimma i hallen men lyckas krypa in till badrummet och sätta mig i duschen med kranen på fullt över huvudet. Under tiden ringer mannen igen till sjukvårdsupplysningen och vi blir återigen rådda att avvakta för det berodde troligtvis på att jag var spänd över det som hade hänt.

Fredag 29 november: Jag blöder. Kan inte röra mig. Ligger rakt upp och ner i soffan. Sover med korta intervaller. Jag får nog. Googlar igen (ska aldrig mer googla) och försöker finna svar. Mannen ringer ÅTERIGEN sjukvårdsupplysningen under tiden som jag kläcker frågan på Facebook (kände att jag ville ha svar, råd och tips från någon som jag känner, egentligen ville jag inte ta det på facebook alls men gjorde det ändå). Sjukvårdsupplysningen säger ”ring vårdcentralen” medans Facebook säger ”åk in!” Jag lyssnar naturligtvis på dom jag känner och vi beger oss mot akuten i Borås.

Jag akutopererades några timmar senare. Tömdes på 800-900 ml blod i magen. Allt för att det som skulle blivit vårt barn hade satt sig i äggledaren. En äggledare som även togs bort. Jag väntade i 10 år. Jag fick vara gravid i 7 veckor. Jag hatar utomkvedshavandeskap!

Idag är första dagen som jag känner att det nog finns ett liv kvar att leva. Som jag sagt från början av hela den här karusellen ”Jag är mer glad över att jag till slut lyckades bli gravid än vad jag är ledsen över att vi förlorade det” men det skulle visa sig bli en mental fight som jag inte riktigt var beredd på. Från och med idag har jag inte längre ont någonstans men jag har kvar samma oro och ångest – Kommer vi att lyckas igen eller var detta vår enda chans?

Med allt detta sagt, jag mår bra. Vi mår bra! Vi är glada, vi kan skratta. Hela händelsen är så sorglig men ömka inte med oss. Vi är Mats och Helena och det här är en fight som vi kommer klara av på precis samma sätt som alla andra vi har gått igenom dom senaste 18 åren. Jag ville bara berätta för jag känner en enorm STOLTHET över det som vi ändå lyckades med! Det är det största vi har gjort. Tyvärr gick det inte vår väg denna gången men vi satsar på en 2.0 om någon månad. Då vet jag hur det INTE ska kännas och kan förhoppningsvis njuta från första ”kissade stickan”.




21 Kommentarer till “GRÖNKÅL”

  1. Ullis skriver:

    Blir så ledsen för din skull för utomkvedshavandeskapet. (Även om jag inte fick ömka med dig/er…) Förstår ungefär hur du känner då jag och min sambo försökt få barn i fem år. En graviditet har vi fått uppleva under denna tid men den avstannade i vecka sex.
    Jag håller tummarna för er att ni en dag får ert efterlängtade barn.
    Kram

  2. ElisabethT skriver:

    TACK för att du delar med dig.
    Det är många som i det tysta bär denna sorg över ofrivillig barnlöshet. Tror att de är ensamma som har det så

    Jag önskar av hela mitt hjärta att ni kommer att få gosa med en liten bäbis. 2.0 sounds good to me.

    Kram

  3. Petra skriver:

    *kram* Tack för att nu delar med er.

  4. Andrea skriver:

    Fint att du delar med dig, är många som är i samma sits! Jag håller tummarna för er. :)

  5. Malin skriver:

    Hej Helena!
    Min första tanke var att tipsa dig om grönkål, som jag brukar förvälla och hacka ned i pajfyllningen (som man gör med färsk spenat). Passar extra bra i laxpajen. Men ja, så läste jag ditt inlägg, blev rör, och istället för att ömka dig nu, som du skrev, vill jag bara säga att jag håller tummarna för er. Tack för att du delar med dig, det är starkt. Varma julhälsningar från Malin i Finland

  6. Amanda skriver:

    Önskar er all lycka i världen! Hoppashoppas det går vägen för er :)

  7. Carolina skriver:

    Starka ord. Hoppas på bättre lycka nästa gång. <3

  8. Johanna Z skriver:

    Helena! Du är så himla bra, grymt duktig och fantastiskt modig som delar med dig av det som händer i ditt liv med dina läsare. Håller alla tummar jag har för att ni får en fabulös liten tvåpunktnollare i famnen snart!

  9. Helén Rydell skriver:

    Jag tror du och din man bara mår bra av att ventilera livet. Även omgivningen gör det, från nära anhöriga till mer långtifrån ända till bloggläsare.Vem sade att allt var enkelt? Ibland är det bara för jobbigt. Men, det är bara att bita ihop och gå vidare, vad vore det andra alternativet? Vägen är dock vindlade, upp och ner, det får ta sin tid och bli som det blir.
    Jag tittar ofta in på din blogg för dina fantastiskt vackra foton.
    Tack!

  10. Känns som att jag vill skriva något.. Men vad? Säger tack för att du delade med dig i alla fall, och jag hoppas att ni lyckas ännu bättre nästa gång och får det som ni längtar efter!

  11. Karin skriver:

    Önskar er allt det bästa inför 2.0, tack för att du delade med dig på din fina blogg. <3

  12. Jennifer skriver:

    Ni är riktiga kämpar! och jag gillar att du är mer privat, jag ska också försöka med det i bloggen :) Tack för all underbar inspiration du ger mig, och säkert många andra!

Lämna en kommentar




Din kommentar