En fotografisk matblogg
Häromdagen var det kladdkakans dag, 7 november. Alla dessa dagar! Vad är det för dag idag förutom söndag och farsdag?
Jag ville inte vara sämre men gjorde den 2 dagar efter pga denna anledningen var jag ju inte hemma vid spis och ugn. Jag skulle fotograferat den igår men hann inte. Idag när jag tog mig tiden var det inte mycket kaka kvar. Kan inte för mitt liv förstå vart den har blivit av?!
Kladdkakan behöver ingen speciell dag. Det är en kaka man äter så ofta man kan, orkar och vill!
Tanken från början var bara att göra en simpel italiensk maräng med smak av saffran men det slutade med något helt annat eftersom marängsmeten blev alldeles för lös (fråga mig inte varför). Efter en snabb blick i skafferiet där jag fann kokosmjöl så blev det nånting helt annat. Jag tänker inte ens göra mig på ett försök att återge det här för det är helt omöjligt. Kakor blev det. Konsistensmässigt drar de lite åt mandelbiskvier. Något sega och de hade varit helt okej om det inte var för att det är så sött att tunga och håret krullar sig vid första tuggan. Snygga på bild blev dom i alla fall och det ska dom ha credd för, dom små rackarna.
Ni vet väl att en tesil och florsocker är matfotografens bästa vän? Om inte så vet ni det nu.
Nu blir det enkelt och andra (kanel)bullar. (recept här – fyllning 150 gram smör, 2 msk vaniljsocker och honung tills man är nöjd (blanda ihop allt och bre på)) Dom här är istället för smör, kanel och socker fyllda med smör, honung och vaniljsocker. Vi snackar bulle här nu! De är klibbiga, söta och förjordat goda. På toppen ligger det råsocker och vid serveringen, så här dagen efter, är de pudrade med kakao/vaniljsocker i hopp om att se lite trevligare ut. Man kan alltså skippa pudret, det går alla tiders ändå.
Jag har gått och blivit nominerad i årets upplaga av Matbloggspriset. I kategorin ”Bästa foto” har jag lyckats trassla mig in. Klicka här och se vilka bloggar som är nominerade i de olika kategorierna. Det är ingen dålig skara med bloggar jag står emot. Riktigt kul och jag är så barnsligt stolt av att vara nominerad. Så, i morgon 7/11, finner ni mig i Stockholm på Mitt Kök-mässan. Så spännande och SÅ kul att få vara med i det här! Hoppas att vi ses! (Jag är den som har kortast naglar och rufsigast hår samt den som ser ut att vara speedad på valium. Typ.)
Han som jag delar hem med har blivit en sucker för mörkerfotografi och längtar numera tills mörkret lägger sig över huset. Då kommer han gående med sin kamera, sitt stativ och belysning och frågar om jag ska vara med. Idag tvekade jag inte alls att hänga på när jag hade färdiga långa petit-choux liggande för att ha något att ställa framför kameran i morgon. Det får bli något annat till morgondagen. Alltid lär jag mig någonting nytt.
På ”petittsjouxarna” är det bara choklad och hackade paranötter. Bit av kaka! Denna gången hoppade jag över fyllningen. Det fungerade det också!
Goafton.
Muffins. En tristessdödare.
Idag hade vi ett planerat strömavbrott inbokat mellan 8-12 och mitt största problem blev helt pötsligt ”vad ska jag hitta på under den tiden?”. Snabbt som attans vispade jag ihop smet till muffins. Vanliga, vita utan några som helst konstigheter. Planen var bara att ha dom till dom redan karamelliserade ”fyllisarna” (physalis) som bara låg och drällde. Muffinsen är spritsade med chokladgrädde och på toppen har en liten orange goding fått ta plats.
Physalis är något som jag kan äta i princip hur många som helst. Jag tycker det är SÅ gott! Nu är de pimpade med karamell och sedan doppade i fint hackade valnötter. Det blev fantastiskt gott men tyvärr begränsar det intaget. Med det sockriga är jag rökt redan efter en. Min mage klarar inte av det och jag dumpar på nolltid. Någon som inte är magsäcksopererad klarar nog av att smäcka i sig ett gäng utan att må alltför dåligt.
Strömmen fick vi behålla så stressa var inte ens nödvändigt. Jag gissar att det är ovädret som drog över oss igår som är boven i dramat. Vattenfall fick nog annat att prioritera, även om vi här i byn inte drabbades nämnvärt, och vårt planerade strömavbrott är skjutet på framtiden. Mig spelar det egentligen ingen roll.
Puss.
När jag var liten och knarkade dom här så var dom rullade i pärlsocker och låg i en bigpack-glass-låda i kylen. Dom låg där inte speciellt länge. Hur skulle det vara möjligt? Nu när jag är mer åt det vuxnare hållet så är dom doppade i choklad, satta på en pinne och dom blir kvar lite längre. LITE längre. Jag skulle inte äta en enda men ändå så minskar antalet i kylen. Jag förstår inte!
Väntar du också på orkan, storm och katastrof? Här i vår lilla by har det regnat katter och hundar sen tidig morgon, varit mörkt och dystert och nu har vinden så sakteliga börjat öka. Det ska bli tämligen spännande att se hur det här utvecklar sig. Vi har inte längre så många träd att oroa oss för eftersom Gudrun och Per såg till att dom flesta dalade i backen men man vet ju inte, några finns det ju kvar. Vi bor ju i skogen trots allt.
Puss.
Jag fortsätter med lite jul trots att jag egentligen inte alls är speciellt julig av mig. Tycker mest att det är jobbigt och jag får ångest pga kan inte vara överallt. Jag vill vara tillsammans med alla men eftersom alla är utspridda lite här och var så blir det aldrig något och då vill jag allt som oftast dra något gammalt över mig och vakna upp efter nyår. Jag känner alltid en sorg varje jul. Om det blir samma sak i år återstår att se.
Här är i alla fall en peppartakstårta. Ett försök för att få något att fotografera. Med facit i hand, eller med skeden i munnen i detta fallet, så var det ett bra försök för det blev sött, slibbigt och juligt i samma tugga. Sådär som bakverk ska smaka. Det är bara tårtbotten med pepparkakssmak som är täckt med marängsmörkräm. Just den där smörkrämen bör man se till att samla på sig tid för att göra. Det är ett fasligt vispande! Tårtbotten är gjord på samma sätt som Icas – klicka här eller här – men med ett litet tillägg – 1 msk pepparkakskrydda. I vanlig ordning är det operfekta perfekt!
På toppen är det krossade kolakarameller, mina egna caramints, och hyvlad vit choklad.
Petit betyder liten. Liten vet jag inte vad det är. Här är dom största petit-choux (receptet finns här) som tillverkats. Jag har aldrig gjort det förr och jag heller aldrig ens smakat på det. Tror jag. Du-milde-tid! Vilken enkel liten, eller stor, munsbit! Alldeles luftig, ljuv och trevlig. Jag tror att jag möjligen gräddade mina nån minut mer än vad dom krävde men vad har man florsocker till om inte för att dölja sina misstag? Det gjorde då ingenting på varken smak eller konsistens! ( jag är ju dock som sagt osäker på om jag någon gång har ätit så kan jag ju omöjligen veta men eftersom jag tyckte om dom så är det så här dom ska smaka. För mig.)
Från tanke till färdiga ”petittare” – en knapp timme. Då är dom svala, fyllda och redo att smäckas. Bra va? Dom är fyllda med jordgubbsgrädde (mousse plus extra vispad grädde). Finare än snus!
Jag kallar den min bekräftelsevägg. Maken är mer inne på dräggelvägg. Vilket som är mest rätt vet jag inte men det är kanske en kombination. På väggen jämte matplatsen i vardagsrummet hänger det 21 bilder (15*23 cm) med massa gott. Jag satte upp det mest för att se om det ens är möjligt att ha bilder med mat uppsatta på väggar. Det blev så bra att de kommer få sitta kvar. Det fungerar alldeles strålande så, vill ni ha nån bild på väggen är det bara att meddela mig så kommer vi överens om storlek och allt annat som hör till.
Söndag och vi är precis sådär slöa som sig bör på en vilodag. Vad vi dock inte vill ha någon känning av är tristess men den är där och lurkar ändå. Nu ska jag lura bort den hade jag tänkt, söndagsmiddag står på schemat. Spagetti och köttfärssås. Världens bästa mat!
Puss
Ibland blir det inte riktigt som man hade tänkt sig men trots det så blir det ändå bra. Jag är inte så knusslig utan allt handlar ju som sagt bara om att få något att fotografera. Det här var tänkt att bli en mjuk kaka som var fylld med plommon och fikon. Nu blev det istället nån form av kaka, lite up-side-down.ig sådär med en geggig mitt och en seg kant. Inte alls oävet på något sätt det vara bara inte så jag hade tänkt mig den när jag började.
Mina älskade fikon. Idag låg dom där i affären och jag kunde i vanlig ordning inte låt bli att köpa när dom var så fasta och fina. Alldeles perfekta! Så, tillsammans med fikon fick dom åka ner i den här härligheten. Serverad med glass har jag tyvärr råkat provsmaka mig mätt. Tur att det är en timme kvar till middagen som idag består av kycklingsallad ála min lillasyster . Det ska nog gå.
Trevlig lördagskväll!
Puss (mer …)