Etikett: mangoglass


  • VIT MANGOGLASS

    01-860

    Jag har haft glass-semester och har inte gjort en endaste liten bytta glass dom senaste två veckorna. Idag tog semestern slut och maskinen fick börja jobba igen. Suget blev lite för stort men eftersom jag inte riktigt var beredd på att det var just idag som jag skulle avsluta det hela så fanns det inte så vansinnigt många ingredienser hemma. I skåpet fann jag mangolikör och den fick blir dagens smaksättning.

    Gör på enklast sätt. Inga konstigheter. Äggulor, socker och grädde.

    (mer …)


  • MANGO & VIT CHOKLAD.

    Det blir glass och lite till. Läs om du orkar.

    Det finns en glass som min syster har förälskat sig i rejält. Varje gång hon kommer hit så pratar hon om den där glassen men jag kommer liksom aldrig till skott att göra det igen. Troligtvis beror det på att jag vill sällan göra samma sak två gånger utan vill, när jag liksom ändå är igång, testa nya saker och smaker. Glassen hon vill ha är Mangoglass med vitchokladkross (klicka för att komma till receptet). Just den glassen är väldigt lätt i smaken och konsistensen, det är ingen maffig glass vilket betyder att det i princip går att äta precis hur mycket som helst. I princip. Nångång tar det naturligtvis stopp. Eller?

    Nu har jag gjort en annan typ av mangoglass med vit choklad. Den är gräddigare och lite krämigare. Om jag får bestämma så tycker jag den är lite bättre trots att den enbart är smaksatt med arom och innehåller ingen mango alls. Om jag, mot all förmodan, skulle få för mig att göra samma smak en gång till så ska jag absolut prova att göra den med riktig mango istället. Då blir det nog, om möjligt, ännu bättre. Anledningen till att jag tycker att den nya varianten är bättre är för att den innehåller det som många nog tycker är onödigt – gelatinblad och glykos. Det är dom två ingredienserna som gör hela glassen. Det är dom som gör att glassen håller sig fräsch och mjuk trots att den står i frysen i flera dagar efter. Den blir inte isig och den blir inte sådär fet att den åker kana i gommen. För att få till en riktigt bra glass så krävs dom två ingredienserna – Tro mig!

    Gör glassen.

    Nu blir det personligt. Jag vill tala om. Jag behöver berätta.

    Jag är inne i ett skov i nuläget, ett skov som troligtvis kommer att ta knäcken på mig. Jag har anfall som varar i 10-12 timmar, varje dag! Jag lovar att humöret blir inte toppenbra av det. Jag är arg, ledsen, förtvivlad och förbannad om vartannat. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det mer än att köra huvudet i kudden och hoppas på det bästa. Hoppas att jag kan öppna ögonen efter någon timme och vara stabil igen. Om inte, är det bara att göra om samma procedur att köra huvudet i kudden, försök somna för att sedan vakna i tron om att anfallet har gett vika. De senaste dagarna har jag fått göra om den proceduren många gånger utan något trevligt resultat. Nu har jag lärt mig att ljudbok kan hjälpa mig med den värsta stunden av maktlöshet. Även om jag hör som en kratta så trycker jag in dom där lurarna i öronen, höjer ljudet till max (en och annan trumhinna hade nog pyst vid det laget) och lyssnar, försöker förtränga att världen på andra sidan ögonlocken snurrar likt en jojo i full snurr. Det går sådär men det går. Det måste gå, jag har inget alternativ.

    Jag önskar så att jag kunde visa hur det snurrar, hur det känns som att hela huvudet är på väg att skruvas av. Känslan när huvudet släpper från kroppen och kastas ner mot golvet. Golvet som jag inte vet om det är upp eller ner. Hur känslan är att försöka hålla fast huvudet mellan händerna för att på något sätt förvissa mig om att det visst är stilla. Jag önskar även att jag under dessa anfall hade möjligheten att spela in hur det låter i min öron, hur tinnitusen drar igång på alla möjliga instrument. Allt från blockflöjt till flygplansmotorer, trummor och fiol. Innan jag insjuknade i det här fullständigt vidriga visste jag inte vad yrsel var och jag kunde aldrig förstå hur tinnitus faktiskt kan låta. ”Men lite yrsel är väl inget och ett litet pip som låter i bakgrunden kan väl inte vara så illa?” Det kan det! För det är inte lite yrsel och det är inget litet pip. Det är tortyr av värsta sort. Maktlöshet som varvas med ovisshet. Hur länge kommer det vara denna gången? Kommer jag någonsin att kunna sätta mig upp igen? Vågar jag gå ut? Vågar jag åka till en vän utan att köra av vägen eller kommer jag bli stående vidväggrenen och försöka hålla fast huvudet som inte längre sitter fast? (jag kör sällan bil själv av just den anledningen) Hinner jag gå ut med hundarna eller får dom en hel dag inne med en blåsa som är på väg att sprängas? Hur länge blir jag sittande? Kan jag se siffrorna på telefonen så jag kan ringa någon, någon som jag inte hör om den svarar i andra änden? Vem tar hand om det som kommer ur min kropp när jag inte längre orkar hålla emot? Är jag hemma? Är jag ensam? Vart är jag? Allt samtidigt som jag tänker på min man, han som står där som en klippa i full storm, han som håller mitt huvud när jag inte längre orkar, han som lägger handen på min rygg. Min man som kämpar med inte bara sin egen oro utan även min, han som försöker förstå hur han ska göra för att underlätta mitt kontrollbehov under anfall, han som tar hand om allt och torkar mina tårar när jag i min förtvivlan säger ”förlåt förlåt förlåt, förlåt för att jag utsätter dig för det här.”

    Innan jag blev sjuk visste jag inte vad kontrollbehov var. Det var något som jag tyckte var störtlöjligt. Slappna av! Nu är jag av en helt annan tro och jag har ett sjukt kontrollbehov. När jag är ”frisk” och har balansen under någorlunda kontroll måste jag göra allt, ingen får göra det åt mig. Det ska göra på mitt sätt för när jag ligger där i sängen med skruvande huvud och har jävulens orkester i öronen måste jag släppa allt och låta någon annan ta hand om livet, ta hand om mig.

    Livet med meniere är inte bara ”lite yrsel” och det är inte ”lite pip”. Det är ett rent helvete. Ett snurrande helvete som gör så fruktansvärt ont psykiskt och tyvärr även ibland fysiskt när kroppen inte orkar hålla emot, när benen ger vika och segnar ihop likt spagetti som precis skickats ner i kokande vatten, när kärlen runt ögonen brister av kräkningarna som pågår i timmar och när man i ren förtvivlan slår pannan i väggen och önskar att livet tar slut här och nu. Jag orkar inte mer! Jag blev ”lovad” färre anfall, kortare anfall men tyvärr så följer jag inte den mallen heller. Allting blir mer och mer, värre och värre.

    Positivitet kan man komma långt med sägs det, idag vet jag inte ens vad positivitet är. Jag vet inte idag. Jag vet nu. Nu är det stilla, ljudet dämpat. Jag har en maskin tvätt att hänga upp, en diskmaskin att tömma och en säng att bädda. Hinner jag eller blir det en dag med händerna krampande runt huvudet i alla dessa timmar igen? Jag vet inte och det är det som gör så förbannat ont!

    (mer …)


  • MANGO- OCH VITCHOKLADGLASS


    J
    ag har tidigare gjort en mangoglass men hade då istället i krossa vitchoklad. Nu har jag tagit steget lite längre och gjort en glass med enbart vitchoklad och blandat den i ”lager” tillsammans med en mangoglass.

    På toppen, och på bordet som synes, har jag strösslat pralin. Mandel som karamelliserats och sedan mixats till strössel. Enkelt och väldans gott!

    Pralin, ca 2 dl

    1 dl flagad mandel
    1 dl strösocker
    2 msk vatten

    Koka upp socker och vatten tills de blir ljustbrunt. Häll i mandeln, blanda och lägg alltsammans på en plåt med bakplåtspapper. Låt stelna och svalna helt. Kör i matberedare till strössel. Förvara i burk med lock.

    Som jag sagt så många gånger förr, glass är inte svårt att göra. Har du bara ett bra utgångsrecept så kan du variera tills du storknar och har frysen full med så mycket glass att du aldrig behöver äta annat. Tänk vad bra man kan ha det.

    Glassarna som jag använt mig av är gjorda på två olika sätt. Vi börjar med mangoglassen, den behöver inte svälla över natten på samma sätt som annan glass. Då den inte heller innehåller glykos eller gelatin så blir konsistensen inte den samma som på vitchokladglassen men för den saken skull blir det inte mindre gott för det.

     

    Mangoglass
    2,5 dl kesella
    1,5 dl strösocker
    1,5 dl mjölk
    1,5 dl grädde
    1 mango
    1 tsk citronsaft
    några droppar mangoessens
    1 tsk vaniljsocker

    Skala mangon och ta bort kärnan, mixa till en slät smet tillsammans med mjölken och citronsaften. Vispa grädden hårt tillsammans med socker och vaniljsocker. Blanda samman med mangosmet och kesella. Se till så att det blandas ordentligt och att smeten är riktigt kylskåpskall innan det hälls ner i glassmaskinen och körs till en krämig glass. 


    Vitchokladglass

    3 dl vispgrädde
    2 dl standardmjölk
    1 vaniljstång eller

    en knivsudd vaniljpulver

    5 äggulor
    1 dl strösocker
    ev. 2 gelatinblad
    1 msk flytande glykos
    50 gram fint hackad choklad

    Vispa äggulor och socker till en slät, fluffig smet. Rör ner grädde, mjölk och delad och skrapad/vaniljstångvaniljpulver. Häll över till en kastrull och låt smeten sjuda, inte koka! (kokar smeten kommer den att stelna), tills den tjocknat något, ca 15 minuter. Ta ur vaniljstång och rör i glykos. Lägg i blötlagda gelatinblad om du valt att ha med det, rör försiktigt tills de har lösts upp, ställ sedan in smeten i kylen och låt den bli helt kall. Minst 5 timmar. Helst över natten.
    Kör i glassmaskin till krämig glass, ca 40-45 minuter. Lägg i chokladkrosset i glassmaskinen när det återstår 5 minuter. Lägg glassen i en väl kyld bunke med lock i frysen en timme innan servering.

    Känner du för det så blanda de båda glassarna i lager och få en kombination som får vilken, nästan, glass som helst att blekna i jämförelse. Om inte, ät dom separat och må precis lika gott!