HelenaLjunggren.com

En fotografisk matblogg

Etikett: rödbetor

  • INLAGDA POLKABETOR

    polkabetor

    God fortsättning på det nya året! Hoppas att du haft en fin jul och nyår.

    I min kyl hittade jag häromdagen en påse med polkabetor som jag köpt på mig nån gång innan jul. Misstänker att jag hade en plan med dom men på nåt sätt glömt av vad så det fick bli något så ”tråkigt” som att lägga in dom. Det ser aningens skumt ut med rödbetor som inte är röda. Smaken är precis densamma dock.

    Inläggningar är något som jag kan vara utan. Ända sedan var en liten knodd har jag varit tossig i inlagda grönsaker. Det började med farmors inlagda gurka som stod i sina burkar i källartrappen och väntade på att bli öppnade. Dom hade allt. Sött, syrligt och salt. Tyvärr lyckas jag aldrig med att få till just den smaken på lagen trots att jag misstänker att den var i det enklaste laget pga min farmor var en väldigt enkel kvinna på alla sätt. Det var aldrig några konstigheter eller märkliga tricks. Allt hon la sin hand på smakade gudomligt, tom leverstuvning. Det säger en hel del det! Det finns inget som jag saknar så som min farmors mat.

    Till just dom här rödbetorna har jag provat mig på Per Morbergs recept på inlagda rödbetor och jag måste nog ändå säga att det blev snarlikt smaken från barndomen. Nu tror jag iofs inte att min farmor hade vaniljsocker i sin lag men nånting gjorde den. Den blev lagom söt. Precis så lagom som jag vill ha det. Eftersom jag är tokig i inlagda morötter så fick det åka med ett gäng skivor av dom också. Just morötterna har jag provsmakat slut på. Godast!

     

  • RÖDBETSSOPPA.

    Jag har aldrig någonsin vare sig gjort eller smakat på rödbetssoppa fram tills idag. Tror jag. I min enfald trodde jag det skulle vara snabbt ordnat men vad jag inte visste var att rödbetorna skulle komma att behöva kokas i närmare två timmar. Trots att jag skurit dom i småbitar! Det tog en evighet verkligen och jag var inte långt borta från att svälta ihjäl när den äntligen ställdes fram där på köksbänken alldeles röd och grann. Puh!

    Åh vad tyckte jag då om detta långkok? Gott!
    Jag fullkomligt älskar rödbetor och att detta skulle vara något som inte skulle falla mig i smaken var jag aldrig rädd för. Det enda lilla problemet tycker jag var att jag blev mätt lite för fort. Både i magen och i smaken. Den smakar mycket men efter 5-6 skedar så kände jag ”nu räcker det” (det saknades något för att få det lite mer spännande. Vad vet jag inte riktigt). Turen var på min sida och jag var stånkamätt ändå så jag klagade inte.

    Ska jag göra det igen måste jag tänka om för det måste hända något med smakerna hela vägen och inte bara i början. Någon som besitter ett fantastiskt bra tips? Ett tips som kan få mig att vilja sluka hela grytan helst!

    (mer …)

  • PICKLAD RÖDBETA

    Rödbetor värderar jag högt. Nästan lika högt som Mor annas smörgåsgurka. Den där gurkan som jag inte kan leva utan. Det är nästan samma med rödbetor. Att inte ha en burk i kylen är katastrof. Det är perfekt att norpa en skiva eller två när sötsug sätter in. Perfekt.

    Idag har jag provat på att pickla rödbetor. Vad det är för skillnad på att lägga in och pickla vet jag inte men jag misstänker, om jag använder min hjärna hyfsat rätt, att det är samma sak.  Så alltså har jag lagt in rödbetor. Bra så!

    (mer …)

  • FETAOST OCH MOROT I ALLA VINKLAR.

    Mat behöver inte bli svårare än så här. Morötter och rödbetor i ugnen och en snabb, enkel kräm med fetaost, honung och timjan. För min del räcker det alldeles lagom och något kött behövs egentligen inte men eftersom han den där som jag är gift med gärna vill ha grillat kött så fick det bli en bit till men som sagt, det går att utesluta helt. Smakerna av grönsakerna och krämen klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

    (mer …)

  • OPERATION VILSNA RÖDBETOR

    Jag vet inte hur jag lyckats glömma av en hel påse med rödbetor. Det är ett under att dom hållit sig och inte ruttnat ihop till något helt annat än gott. De var inte ens mjuka utan de var fortfarande fasta och fina. Hur det är möjligt kan jag inte begripa eftersom dom legat i en påse och inte luftats på flera (!!) månader. Ibland ska man ha tur!

    Varm rödbetssallad fick det bli. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde men någonstans i tanken fanns det en gnutta hopp om att det skulle smaka som jag ville. Tyvärr, i detta fallet, så har jag ju opererat mig och blev alldeles för mätt alldeles för fort på alldeles för lite. Osis, för det blev verkligen jättegott!

    Jag älskar vanlig, hederlig, kall rödbetssallad men detta var nog nästan snäppet bättre. Enkelt var det också med undantag för det ohyggligt pilliga jobbet med att skala rödbetorna. Det råkade bli lite av ett blodbad på köksbänken, kaklet, spisen, bordet, fönstret, golvet eftersom de slippriga rackarna hade en tendens att pjonga iväg när jag blev lite överoptimistisk och tryckte till på skalet i tron om att rödbetan sakta med säkert skulle glida ur sitt skal och lägga sig försiktigt i grytan. Rödbetor gör inte så. Konstigt tycker jag.

    (mer …)

  • En laxsallad, en loppis, en pärs och värme.

    En laxsallad, en loppis, en pärs och värme.

    Man tar precis så mycket som man känner att man vill ha.
    Ringla över lite olivolja, salta och peppra, rosta sötpotatis och rödbetor i ugnen på 180 grader
    Lägg laxfilén på en plåt med bakplåtspapper, ringla även här över lite olivolja och salta och peppra. Den skickas också in i ugnen, på samma grader i 10-15 minuter.

    Blanda samman allt med blandsallad och ringla favoritdressingen över! Servera med ett stort glass kallt vatten.

     

    Puh, idag är det svettigt men jag tänker inte klaga. Bara lite. Jag tycker egentligen att det är några grader för mycket, runt 20 grader då är jag nöjd. Vi har startat igång vår garageloppis igen men tyvärr håller sig loppisbesökarna borta. De vet inte vad de missar, det finns precis hur mycket som helst och det är långt ifrån skräp. En del saker är inte ens använda eller ens uppackade. Har ni några planer att besöka oss så hojta till och vägbeskrivning kommer.

    Strax efter lunch så har jag satt mig tillrätta  för att verkligen päsa efter lunchsoppan men tyvärr hinner jag inte sitta så länge innan jag upptäcker att vår grind är öppen och ingen hund är kvar på trädgården. Paniken är ett faktum och jag fick kasta mig in i bilen och flänga runt. Vilket håll skulle jag börja på? Jag flängde ner till min pappa och drog upp honom ur badkaret för att åka med och leta, syster fick en utskällning av värsta sortoch Mats blev hemringd från jobbet. Jag var helt säker på att jag inte skulle få se dom igen. Att jag detta året skulle förlora alla mina älskade hundar. Som jag körde, ropade, sladdade och skrek. Hela byn flera kilometer bort måste ha hört mig. När jag kom hem tredje gången så ser jag Hjördis och Svea på tomten igen och en syster som är helt förtvivlad efter min utskällning. Syster hade hittat dom uppe hos grannen in mot skogen. Där hade dom sprungit och yrat runt som de dårar dom är. Det är först nu dom börjat dra in tungan igen och återgå till det normala. Usch vilken pärs det var! När stressen och oron släpper så kommer tröttheten som ett brev på posten men det är det värt – mina puckohundar är tillbaka där dom hör hemma! Hädanefter ska grinden kontrolleras både en och två gånger innan man lämnar.

    NU ska jag sätta mig i kvällssolen och päsa. Förhoppningsvis håller sig alla där dom ska och jag kan slappna av!