Etikett: Ljunggren


  • SPARRIS

    SPARRIS

    Fredag och med den kommer det några lediga dagar tillsammans med den bästa människan jag någonsin har träffat. Att jag dessutom skulle få äran att gifta mig med denna ljuva varelse är en bonus som slår högst. Ingenting kan jämföras. Jag är inte mycket för att ”nutta” i skrift men ibland kommer det över mig hur bra jag har det mitt i allt jobbigt.

    Oavsett var, när eller hur så står han där. Tar emot med öppna armar. Mannen som är starkare än honungspumpade Bamse, tryggare än än vad jag någonsin trodde var möjligt. Mannen med den vänligaste själen, de vackraste ögonen och det största hjärtat.  Han finns där alltid, jag behöver aldrig tvivla.

    Så, dom här sparrisarna är till dig, Mats. Tack för att du finns! Älskar dig.


  • FOTOMAKARNA

    fotomakarna

     

    Jag fotograferar inte enbart mat vilket nog många redan vet. På fotomakarna.se visar vi upp lite av allt det andra som fotograferas. Kika in vettja. Vem vet, vi kanske ses? Har du några frågor så släng iväg ett mail till info@fotomakarna.se.


  • TACK FÖR IDAG. VÄLKOMMEN MÅNDAG.

    HELENA LJUNGGREN

    Ikväll är det bara enkla bilder. Inga konstigheter.

    Lampan och äpplet har fått agera modeller och jag har fotograferat dom som en tok enbart för att lära mig mer om kamera och allt som kommer kring den. Jag är ju så långt ifrån teknisk som det bara är möjligt så det var välbehövligt. Om jag vet mer än innan? Njä. Det hann bli för mörkt.

    Man kan följa mig lite här och var om man känner att man vill det:

    Facebook

    Twitter

    Instagram 

    Bloglovin’

    Med det här dravlet vill jag önska en fortsatt fin kväll och en god natt. Glöm inte att läsa inlägget före och skicka in ett äppelrecept. Om du känner för det såklart!
    Puss.


  • CHOKLADMOUSSE.

    chokladmousse

    Att servera i udda gamla senapsglas har blivit lite av en favorit. Förr har alla glasburkar hamnat på återvinningen tillsammans med gamla konservburkar men numera åker de in i diskmaskinen för att sedan hamna på hyllan i rekvisitaskåpet. Man vet aldrig när det kan komma att behövas. Jag tycker om när det är udda och allt inte ser likadant ut och jag är även väldigt optimistisk till det slarviga och lite röriga. Allt behöver inte alltid vara perfekt.

    De senaste dagarna har jag mer eller mindre bott i köket i brist på tristess då jag haft min man hemma hela veckan med ett ryggskott som bara blivit värre och värre. På ett sätt är det så mysigt att slippa vara ensam hemma hela dagarna men på ett annat har det varit hemskt. Jag har varit ensam fast ändå inte. Typ. Igår fick han ”hästmedicin” och jag hoppas att den idag har kickat in så att han åtminstone kan komma upp ur sängen på ett vettigt sätt. Han kämpar, stackarn. Igår lyckades han ta sig ut och gå runt huset. Han gick runt runt runt med sina gångstavar. Han gick så många varv att gräsmattan blev alldeles tilltryckt och kommer troligtvis aldrig att behöva klippas igen. Jag kunde naturligtvis ha gått med honom runt men jag valde att sitta på stolen vid husväggen i solen och heja på när han varvade. Vilken syn. Alltså, med det här sagt, att bo i köket är inte så roligt som det kanske verkar. Den som kommer på en självrengörande diskbänk får mig som kund direkt. Hur många gånger på en dag torkar man av den där jäkla diskbänken egentligen?!

    Det sista jag gjorde igår var att slänga ihop en enkel chokladmousse. Choklad är ju som bekant bra för hälsan, eller hur? Choklad är något man behöver vid ryggskott. På riktigt! Är det jordgubbar på toppen så är det även strålande för yrsel och allt som kommer med det. Ba’säge. Jag gjorde en så enkel som den här – inga konstigheter alls. Jordgubbarna är svenska och jag joddlar vid varje tugga. De smakar inte riktigt som sommarvarianten man plockat själv men snudd på.

    Så, nu har jag svamlat klart och ska torka av diskbänken för första gången idag. Som sagt, självrengörande diskbänk, maila mig.


  • HEMMA HOS LJUNGGREN

    Vi bor på världens vackraste plats. Här är jag hemma. Det är här jag fått den enorma tryggheten som jag så länge har sökt efter. Det finns ingenstans i världen som jag skulle vilja byta detta mot och det menar jag med hela mitt hjärta! Det är långt från allt och alla men det är så värt det. Att få ha en plats att andas på är det bästa av allt.
    Vi har bara skog, åkrar, skog och ännu fler åkrar. Det är livet på en pinne. På avstånd kan vi kika på ”hamnen” i grannbyn Vegby och förundras över all belysning. Behövs den verkligen?

    Nu släcker vi ner den enda lampan som lyser och kryper till kojs. Jag är hemma. På riktigt.

     

     



  • TRE KÄRLEKAR PÅ GRÖNINGEN

    TRE KÄRLEKAR PÅ GRÖNINGEN

    En av dom har dock en längre tunga. Det blir lite svettigt när man utsätts för nya prövningar och får ge sig ut på okänd mark.

    Gårdagen var en pärs för våra stackars hundar och oss också för den delen. Det är inte dom som är de mest vältränade  jycklarna men ändå ville vi ha med oss dom eftersom vi inte ville lämna dom hemma en hel dag själva så det var bara att stuva in dom i bilen med allehanda ting och styra kosan mot Helsingborg och släktträff (Mats sida) ute på Gröningen. Svea och Hjördis är inte vana vid människor, speciellt inte när dom är i en enda stor klunga. Dom är vana vid att vara här hemma, jaga lite bilar längsmed staketet, ta småpromenader längs grusvägen och ta en tur ner till byn nån gång i veckan. Med oss, i hemmets lugna vrå är dom sagolika, ljuvliga och helt klart bäst. I andra sällskap är dom något helt annat – usla! Våra älskade hundar. Knasiga, buffliga, pinsamma, tokiga, idiotiska och älskvärda. Råstarka Svea som skulle välta en 200-årigt träd om hon kände för det och Hjördis som sjunger högt när vinden blåser på hennes öron. Dom är original, utan tvekan. Julia skulle varit med också DÅ hade cirkusen varit komplett. Vi hade behövt ha åtta armar var och ögon i både nacke och panna. Jag tappade precis all lust som bara var möjligt. Allt var som bortblåst och allt blev därefter. Jag hade planer på att ha en mysig picknick, duka upp och fotografera men icke. Jag gjorde några tappra försök men det gick åt skogen varje gång.  Det var alldeles för mycket energi, människor, rörelse, ljud och dofter för att det skulle vara behagligt för våra fyrfotade vänner. Jag vill inte ha varken Svea eller Hjördis annorlunda, dom är perfekta som dom är. I rätt miljöer.

    På detta kaos så hade jag nog en av mina sämre dagar någonsin och jag gissar att det påverkade hundarnas beteende också. Jag var ostabil och frustrerad. Det började redan på fredagen och humöret var så långt från på topp som det bara är möjligt. Så, när vi parkerade bilen här hemma igår kväll, efter 6 timmar i bil tur och retur, var det jag som totalkraschade i sängen med hundar, katter och make. Vårt eget lugna kaos. Vi snarkade ikapp redan efter 5 minuter. Idag börjar humöret skifta och det bättre hållet och det värsta vekar vara över vilket är otroligt skönt.

    Jag har på förmiddagen passat på att ta en timmes promenad i regnet så eftermiddagen kommer tillbringas inne, i värmen vid varsin dator. Precis lagom en dag som denna. Möjligtvis att det blir några sidor av en bok. Det är inte så noga vad som händer bara det inte händer nånting. Jag vill bara vara så så får det bli.

     

    Vi träffade nya, trevliga och otroligt rara människor igår. Dom förtjänar ett alldeles eget inlägg lite senare.