MANGO & VIT CHOKLAD.

Det blir glass och lite till. Läs om du orkar.

Det finns en glass som min syster har förälskat sig i rejält. Varje gång hon kommer hit så pratar hon om den där glassen men jag kommer liksom aldrig till skott att göra det igen. Troligtvis beror det på att jag vill sällan göra samma sak två gånger utan vill, när jag liksom ändå är igång, testa nya saker och smaker. Glassen hon vill ha är Mangoglass med vitchokladkross (klicka för att komma till receptet). Just den glassen är väldigt lätt i smaken och konsistensen, det är ingen maffig glass vilket betyder att det i princip går att äta precis hur mycket som helst. I princip. Nångång tar det naturligtvis stopp. Eller?

Nu har jag gjort en annan typ av mangoglass med vit choklad. Den är gräddigare och lite krämigare. Om jag får bestämma så tycker jag den är lite bättre trots att den enbart är smaksatt med arom och innehåller ingen mango alls. Om jag, mot all förmodan, skulle få för mig att göra samma smak en gång till så ska jag absolut prova att göra den med riktig mango istället. Då blir det nog, om möjligt, ännu bättre. Anledningen till att jag tycker att den nya varianten är bättre är för att den innehåller det som många nog tycker är onödigt – gelatinblad och glykos. Det är dom två ingredienserna som gör hela glassen. Det är dom som gör att glassen håller sig fräsch och mjuk trots att den står i frysen i flera dagar efter. Den blir inte isig och den blir inte sådär fet att den åker kana i gommen. För att få till en riktigt bra glass så krävs dom två ingredienserna – Tro mig!

Gör glassen.

Nu blir det personligt. Jag vill tala om. Jag behöver berätta.

Jag är inne i ett skov i nuläget, ett skov som troligtvis kommer att ta knäcken på mig. Jag har anfall som varar i 10-12 timmar, varje dag! Jag lovar att humöret blir inte toppenbra av det. Jag är arg, ledsen, förtvivlad och förbannad om vartannat. Det finns verkligen ingenting jag kan göra åt det mer än att köra huvudet i kudden och hoppas på det bästa. Hoppas att jag kan öppna ögonen efter någon timme och vara stabil igen. Om inte, är det bara att göra om samma procedur att köra huvudet i kudden, försök somna för att sedan vakna i tron om att anfallet har gett vika. De senaste dagarna har jag fått göra om den proceduren många gånger utan något trevligt resultat. Nu har jag lärt mig att ljudbok kan hjälpa mig med den värsta stunden av maktlöshet. Även om jag hör som en kratta så trycker jag in dom där lurarna i öronen, höjer ljudet till max (en och annan trumhinna hade nog pyst vid det laget) och lyssnar, försöker förtränga att världen på andra sidan ögonlocken snurrar likt en jojo i full snurr. Det går sådär men det går. Det måste gå, jag har inget alternativ.

Jag önskar så att jag kunde visa hur det snurrar, hur det känns som att hela huvudet är på väg att skruvas av. Känslan när huvudet släpper från kroppen och kastas ner mot golvet. Golvet som jag inte vet om det är upp eller ner. Hur känslan är att försöka hålla fast huvudet mellan händerna för att på något sätt förvissa mig om att det visst är stilla. Jag önskar även att jag under dessa anfall hade möjligheten att spela in hur det låter i min öron, hur tinnitusen drar igång på alla möjliga instrument. Allt från blockflöjt till flygplansmotorer, trummor och fiol. Innan jag insjuknade i det här fullständigt vidriga visste jag inte vad yrsel var och jag kunde aldrig förstå hur tinnitus faktiskt kan låta. ”Men lite yrsel är väl inget och ett litet pip som låter i bakgrunden kan väl inte vara så illa?” Det kan det! För det är inte lite yrsel och det är inget litet pip. Det är tortyr av värsta sort. Maktlöshet som varvas med ovisshet. Hur länge kommer det vara denna gången? Kommer jag någonsin att kunna sätta mig upp igen? Vågar jag gå ut? Vågar jag åka till en vän utan att köra av vägen eller kommer jag bli stående vidväggrenen och försöka hålla fast huvudet som inte längre sitter fast? (jag kör sällan bil själv av just den anledningen) Hinner jag gå ut med hundarna eller får dom en hel dag inne med en blåsa som är på väg att sprängas? Hur länge blir jag sittande? Kan jag se siffrorna på telefonen så jag kan ringa någon, någon som jag inte hör om den svarar i andra änden? Vem tar hand om det som kommer ur min kropp när jag inte längre orkar hålla emot? Är jag hemma? Är jag ensam? Vart är jag? Allt samtidigt som jag tänker på min man, han som står där som en klippa i full storm, han som håller mitt huvud när jag inte längre orkar, han som lägger handen på min rygg. Min man som kämpar med inte bara sin egen oro utan även min, han som försöker förstå hur han ska göra för att underlätta mitt kontrollbehov under anfall, han som tar hand om allt och torkar mina tårar när jag i min förtvivlan säger ”förlåt förlåt förlåt, förlåt för att jag utsätter dig för det här.”

Innan jag blev sjuk visste jag inte vad kontrollbehov var. Det var något som jag tyckte var störtlöjligt. Slappna av! Nu är jag av en helt annan tro och jag har ett sjukt kontrollbehov. När jag är ”frisk” och har balansen under någorlunda kontroll måste jag göra allt, ingen får göra det åt mig. Det ska göra på mitt sätt för när jag ligger där i sängen med skruvande huvud och har jävulens orkester i öronen måste jag släppa allt och låta någon annan ta hand om livet, ta hand om mig.

Livet med meniere är inte bara ”lite yrsel” och det är inte ”lite pip”. Det är ett rent helvete. Ett snurrande helvete som gör så fruktansvärt ont psykiskt och tyvärr även ibland fysiskt när kroppen inte orkar hålla emot, när benen ger vika och segnar ihop likt spagetti som precis skickats ner i kokande vatten, när kärlen runt ögonen brister av kräkningarna som pågår i timmar och när man i ren förtvivlan slår pannan i väggen och önskar att livet tar slut här och nu. Jag orkar inte mer! Jag blev ”lovad” färre anfall, kortare anfall men tyvärr så följer jag inte den mallen heller. Allting blir mer och mer, värre och värre.

Positivitet kan man komma långt med sägs det, idag vet jag inte ens vad positivitet är. Jag vet inte idag. Jag vet nu. Nu är det stilla, ljudet dämpat. Jag har en maskin tvätt att hänga upp, en diskmaskin att tömma och en säng att bädda. Hinner jag eller blir det en dag med händerna krampande runt huvudet i alla dessa timmar igen? Jag vet inte och det är det som gör så förbannat ont!

5 äggulor
1 dl strösocker
3 dl vispgrädde
2 dl standardmjölk
1 knivsudd vaniljpulver
2 gelatinblad
2 msk flytande glykos
mangoarom
orange hushållsfärg

50 gram, hackad vit choklad 

Lägg gelatinbladen i kallt vatten. Vispa äggulor och socker, blanda i de övriga ingredienserna. Häll smeten i en kastrull och låt det sjuda under omrörning i några minuter, tills smeter tjocknar något. Smeten får absolut inte koka! Krama ur gelatinbladen och rör ut dom i smeten, tillsätt glykos och smaksätt med några droppar arom och färga med hushållsfärg. Ställ smeten i kylen i minst 5 timmar, helst över natten, för att svälla. 

Häll smeten i en glassmaskin och kör den i 45 minuter, lägg i chokladkrosset och kör i 5 minuter till. Häll upp glassen i en välkyld frystålig bunke och lägg in i frysen en timme före servering.


8 svar till ”MANGO & VIT CHOKLAD.”

  1. Goa Helena. Det finns ingenting jag kan säga, som på något minsta sätt kan lindra din smärta eller sorg. Men du ska veta att jag tänker på dig. Mycket. Och önskar att det fanns något, om än så det lilla, som skulle kunna minska ditt helvete. Många, många tankar och kramar till både dig och Mats.

  2. Det är kanske det värsta: att känna att man tappar det sista av den lilla kontrollen man så desperat behöver ha. För när ens egen kropp ständigt sviker en och man längtar efter att ta kontrollen… men det är omöjligt.

    Det är omöjligt att förstå hur illa en människa kan må innan man själv hamnar i samma situation, men man kan försöka.
    Själv så lever jag med kroniska smärtor och depression och livet går i en ond cirkel. Man får höra att allt kommer att bli bättre, ”bara om du gör det här” osv. Men när man är en unik person som inte följer mallen och reagerar som ”alla andra”? Ja, då är man helt plötsligt inte sjuk längre utan allt är bara inbillning och där det förut fanns så mycket hopp om bättring, finns ingenting kvar och man blir dumpad. För att jag inte reagerar på läkemedel som alla andra gör, för att jag inte passar in i den där fyrkantiga lådan som alla läkare har sin hjärna i.

    Jag vet inte hur du har det, men jag kan försöka förstå din smärta och hur jobbigt livet är. Jag är verkligen glad att du har din man, för jag har ingen alls och det gör livet så outhärdligt. Hoppas du mår bättre snart och att anfallen minskar.
    Kram från en medmänniska!

  3. <3

  4. Alltså guu så gott denna ser ut!
    Har en fråga, rekommenderar du att äta surdegsbröd eller surdegsknäckebröd eller knäckebröd utan bubblor för övrigt? Var är nyttigast och minst kolhydreter?
    tacksam försvar.

    1. Hej Felicia,

      min rekommendation är att äta det som man tycker är godast :) Jag är väldigt dåligt insatt i det där med vad som är nyttigast, tyvärr.

  5. Hej kära du! Jag har just läst din beskrivning av Ménières och jag håller med dig om detta helvete. Hoppas verkligen att ditt skov har lagt sig. Jag har haft det sedan fyra år tillbaka, men är väldigt lyckligt lottad för jag märker knappt av det numera förutom tinnitusen, Har du provat SPC flakes? Det åt jag i över två år och tror att det hjälpte mig mycket. Du har en väldigt fin blogg med mycket intressant som jag ska kika mer på. Håller tummar och tår för att du mår bättre! /Kate

    1. Helena

      Hej Kate,

      Jag blir glad av att höra att flakes/mältad havre verkar jag fungerat för dig. Hoppas av hela mitt hjärta att det fortsätter att hjälpa. Äter du det fortfarande?

      Jag har provat det mesta (dvs allt som finns att prova för mig förutom gentamicin) men ingenting hjälper eller förmildrar. Jag har varit sjuk i dubbelsidig meniere sen 99/00 (diagnos sedan -01) och under den tiden har jag provat allt från åksjuketabletter, vätskedrivande, mältad havre/flakes, meniette (typ en tryckluftsmaskin som pumpar in luft i öronen genom ett rör i trumhinnorna), medicinen betaserc men ingenting råder bot. Mycket ställer till det för att jag har en dubbelsidig meniere och man vet aldrig vilket öra som är det aktiva eller om dom är aktiva samtidigt. Det är även för den dubbelsidiga som gör att det inte längre heller finns några alternativ, jag har bett om att få öronen ”dödade” helt men det är något man inte får göra vid dubbelsidig eftersom jag då blir balansinvalid, helt döv men med en fruktansvärd tinnitus (att den kan bli värre än vad den redan är ser jag som ett smärre mirakel. Hur är det liksom möjligt?). Jag får bara acceptera situationen som den är och helt enkelt leva med den. Balansen är redan skadad och kommer aldrig att bli bra igen, tinnitus kommer bli värre och hörseln kommer fortsätta att försvinna mer och mer. Det ska inte vara lätt att leva :) Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag åkt på det här och att det bara skulle bli värre och värre. Om jag ändå bara hade blivit sjuk på ett öra, det skulle göra situationen lite ”enklare”.

      Kram

      1. Hej Helena!

        Tack för att du svarade så snabbt!

        Jag äter inte SPC nu. Det jag gjorde när jag fick min diagnos var att äta SPC, gå på kraniosacral terapi, http://www.kraniosakral.se/, jobbade halvtid i 1,5 år och hade det lugn, lugn och lugnt omkring mig. Jag har, som du, också turen att ha en underbar man vid min sida.

        Sköt om dig och jag hoppas att du mår bättre!

        Kram, Kate!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.