Etikett: potatismos


  • NÅN FORM AV SHEPHERDS PIE.

    shepherds pie

    Godmorgon där ute i stugorna. Kyla, lite regn i luften. Snöpinnar längs med vägen sattes upp igår kväll. Det drar ihop sig. Snön är nära och vintern är inte långt borta. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det men oavsett så finns det inte mycket jag kan göra mer än acceptera och försöka att inte gnälla mig sönder och samman när jag går här och fryser. (en av ”nackdelarna” efter magsäcksoperationen (gastric bypass) är att jag är mer frusen) Det finns en vår och sommar i framtiden så det är bara att bita ihop. Vintern har sin charm den också men endast när den är kort, vit och kall. Lång, grå och blaskig kan kvitta.

    Så här vill jag ha vintern. Älskade Rud. Foto: Mats Ljunggren Detta är den finaste bilden han någonsin har tagit. Jag kan aldrig se mig mätt på den. Vårt lilla hus!
    Rud

     

    Nåväl, vi är inte där än. Fram tills dess så får vi dras med det gråtrista. Med en trädgård som är så långt ifrån det här vackra som det är möjligt. Jag skulle bara vilja ”släcka lampan” på utsidan och tända den igen när det är vackert.

    Okej, åter till vad det skulle handla om. Fotografisk matblogg som det är. Shepherds pie eller köttfärspaj/köttfärslåda/köttfärsgratäng som man även kanske kan kalla det. Köttfärsås som är toppad med potatismos och ost som sedan skickats in i ugnen. Varje gång jag äter det så slår det mig att det är något av det godaste jag vet och jag gör det alldeles för sällan trots att det både är fruktansvärt enkelt och otroligt gott. Det är Helenamat dvs allt i ett och det är geggigt.

    Du behöver inte konstra till det, gör bara din favorit köttfärssås och lägg den i botten. Potatismoset vill ha en äggula och lite mer smör än vanligt men det är det enda. Skicka in det i ugnen på 200 grader och låt det stå tills osten smält och det har fått en fin färg. Servera med sallad. Här är det en blandsallad med rivna morötter och rödbetor. Smaklig spis.


  • ÄLGFÄRSBIFFAR & PALSTERNACKSMOS

    Jag är, eller var tills igår, väldigt skeptisk till älgkött. Har liksom aldrig varit speciellt förtjust i det men nu är det annat ljud i skällan. Att lyckas med älgfärsbiffar trodde jag aldrig att jag skulle göra men nu är det gjort. Inte sista gången jag tänker ge älgköttet en chans.

    Biffarna är saftiga och väldigt enkla i den fina enbärssmaken. Den är inte stark utan den finns där och lurkar i bakgrunden. Precis som det ska vara. Enbär är även det en smak som kan bli lite för mycket och därför är jag väldigt försiktigt med den. Att servera biffarna till palsternacksmos skulle även det visa sig vara alldeles kalas. Palsternacka är något som jag är väldigt förtjust i men har en tendens att helt glömma av den. Synnerligen märkligt. Att använda sig av hälften potatis och hälften palsternacka i ett mos ger en lite sötare smak. Inte för sött men just kombinationen sött och salt i samma tugga är inte att förakta.

    Idag är en dag som jag går på lågvarv. Ryggont och allmänt väck vilket resulterar i en sömngångares fart, dvs inte fort alls. Jag får därför försöka mig på någon variant på framförhållning så redan vid åttasnåret i morse började jag med dagens middag. Som sagt, framförhållning. När jag väl lyckas resa mig upp igen (ryggen krånglar så förbannat att jag vill äta upp mina hälar i ren frustration. Om jag bara är still går det fint men att ta sig från sittande till stående eller stående till sittande är ett projekt som jag väldigt gärna hade sluppit. När jag väl lyckats resa mig så får jag inte med mig ena benet. Helmärkligt!) hade jag tänkt ge mig på det där med att göra egen pasta. Sist jag gjorde det var det ett mindre kaos i mitt kök. Det hängde pasta överallt. Det bör tilläggas att det var inte för att på nåt sätt låta pasta hängtorka utan det var för att mitt tålamod tog slut och pastadegen flög åt alla håll. Det här med tålamod är inte min grej. Jag hatar tålamod.

    (mer …)