Min kamera har blivit mitt liv, den följer med mig överallt. Jag har funnit mig själv i kameran, både bokstavligt och själsligt.

Jag har fått lära mig att leva livet på nytt sätt då jag blev sjuk i menieres sjukdom och hörselskadad för några år sedan och hörseln har försämrats successivt och nu är det inte så mycket kvar.  Jag har kraftiga yrselanfall som varar i timmar och dagliga droppattacker som kommer helt utan att jag har en endaste liten aning om det. Fotograferingen har varit och är fortfarande en tillflykt när ångesten blir för tung, det har hjälpt mig många gånger. Jag och min kamera. Utan den hade jag aldrig orkat.

Mats, min man, och jag har levt ihop sedan 1996 och han är min stöttepelare i allt. Utan honom blir det inte mycket gjort. Han stöttar och finns alltid vid min sida när jag behöver någon att hålla mig i. Han är den största klippan som finns. Jag önskar att alla människor har någon som honom. Han gör mig trygg, han gör mig stolt och han gör mig så enormt glad. Jag och min man.

Med fotografi kommer mycket. Jag har blivit mycket mer social och jag börjar så sakteliga känna igen mig själv igen och har börjat att acceptera hur livet ter sig. Om jag får ha min familj och min passion så är jag lycklig. Genuint lycklig.

I de djupaste skogarna i Gällstad håller jag hus och har gjort det sedan -06 då vi valde att lämna stadslivet i en lägenhet i centrala Borås. Då fick det vara nog, vi behövde lantluft båda två, både min man Mats och jag, och då valde vårt hus oss. Vi stortrivs här även om vi är två lite vilsna själar som ändrar oss ofta och har många idéer så om vi blir kvar i detta huset eller om vi förverkligar en dröm återstår att se. Tillsvidare så njuter vi av gödselstank, brummande traktorer och grusväg. Det är livet på en pinne. Vårt liv. Här bygger vi på vårt liv och jag bygger vidare på min historia. Här delar jag med mig av mig av mig själv och “skriver ur mig” när det bubblar över.